Stormen skymmer all min sikt
sandpapprar redan sårade kinder
men det är där den inte märks
det svider som allra mest

vinden ger ifrån sig ett lågfrekvent visslande
eller om det är björnen i fjärran
där ismassan långsamt breder ut sig
över konturlösa ensamma landskap

marken är frusen monokrom
samtidigt som den skälver under mina steg
så där olycksbådande knakande
när sprickor blottas i själen

nu förmår jag inte längre min tyngd
dras handlöst ner i fallet
jag som trodde du var mitt kall
du var bara kall