Hon kände svetten droppa nerför ryggen, hon kände kårarna krypa upp efter hennes ben. Drömmen, för det hade varit en dröm, kändes så verklig att hon fått en rejäl dos av panik.

När hon mer eller mindre sprang rätt in i Kjell och Erik var hon på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Kroppen skrek efter hennes dotter, hennes hjärta kändes som ett stort blödande sår, hon insåg att hon mer eller mindre antog att barnet var dött....och efter en dröm som den hon just drömt, där hon formligen badade i blod?

Hon skakade. Någon hjälpte hene att sätta sig ner. Hon fick ett glas vatten, svalde fel, hostade... tårarna kom. Hon snyftade som då hon gråtit i sin ensamhet, tårar och snor rann fritt och hon darrade i hela kroppen. Någon drog henne intill sig och smekte hennes hår, hon tryckte sig närmare, värme, mänsklig värme...

Först när hon hade kraft att hämta sig insåg hon att det inte var Kjell hon klamrade sig fast vid utan hans son. Hon stirrade vantroget på den stora våta fläcken på hans skuldra. Snor, tårar i en geggig massa.

Generat  började hon stamma fram en ursäkt. Men han log bara lite lätt och lade huvudet på sned. Hon hade aldrig känt sig så utstirrad av någon förr.

- Det är ingen fara, är glad att jag kunde vara till hjälp.
Han sträckte fram sin hand och strök undan en hårslinga ur hennes rödgråtna ögon. Sekunderna kändes som minuter, som om tiden stannat av. Som om hon vaknat upp ur en dröm ryckte hon till och flög upp ur stolen.
- Oh hur jag bär mig åt, vill ni ha något att dricka eller något att äta.
Han såg förundrat på henne medan hon rusade runt som skjuten ur en kanon och ordnade med kaffe och rostat bröd. Kjell kom in i köket, hon hade inte ens märkt att han lämnat köket.
- Var är din mamma?
- Oh jag trodde hon låg och sov.
- Nej, sängen ser helt orörd ut.
Tystnad uppstod i det stora köket. Kjell och Clara stirrade på varandra som om dom trodde att den andre visste mer än den ville tala om.
- Hon sa inget till dig igår när du gick och la dig?
- Nä, hon satt och tittade på tv.
Kjell nickade och såg fundersam ut.
- Jag går och kollar med Sixten ifall han sett henne nu på morgonen.

Kjell försvann och Clara såg efter honom med en viss växande känsla av panik. Hon skämdes, hon kände inte den här killen, men redan hade han fått kånka med henne uppför trappen i avsvimmat tillstånd, och sen dör att göra allt värre hade hon snorat ner honom totalt.

- Du lovade klippa mig.

Hans röst skar av hennes tankar.
- Eh, törs du verkligen?
- Ja... visst, kan ju inte bli mycket värre, någon kallade mig hippi och ... ja... sån vill jag inte vara.

Hon gav honom ett blygt leende och letade reda på apparaten.
- Flyttar du stolen närmare hit är du snäll, annars når inte sladden.
Under tystnad flyttade han stolen dit hon bett honom. Sträckte upp armarna och tog av sig den grå t-shirten med företagsloggan på.

Clara kämpade för att inte stirra, utan större framgång.  Bruna lockar på bröstet som jobbade sig neråt och försvann ner i jeanslinningen. Han var inte så där vältränad som Martin varit, men han var inte tjock heller. Hans hud såg mjuk ut och när hon närmade sig för att börja sin frisering av hans förväxta hår så kände hon hur hans kropp utstrålade värme.

Hon slog igång hårklipparen, och ställde sig bakom honom. Han satt slött lutad med skuldrorna mot ryggstödet så att hon lättare skulle nå. Med djupaste koncentration ställde hon in längden och med viss motvillighet satte hon handen i hans hår för att få tag i första toffsen. Det var mjukt, och en doft av tvål slog emot hennes näsborrar. Med en häftig rörelse satte hon apparaten i hans hår. Mörka hårtoffsar seglade mot golvet runt hennes barfota fötter. De killade mot hennes fotsulor då hon vandrade runt honom där han satt med slutna ögon och armarna i kors över den bara bröstkorgen.

- Berätta mer om din dotter.
Hans röst lät något hes när han slutligen bröt tystnaden.
- Oh... Liv...
Clara suckade uppgivet och han märkte att hon stelnade till.
- Hon hade nästan inget hår, bara några små lockar mitt på huvudet, hennes ögon var dimblå och stora som brunnar. Mest av allt gillade jag hennes läppar, de såg ut som små putande hallon...
det hon tänkt som ett lättsamt skratt blev en snyftning och han kände hur hon lyfte hårklipparen från hans huvud. Hur dum var han som tagit upp ämnet? Helt knäpp.
- Förlåt, skulle inte tagit upp det.
- Ingen fara.
Hon fortsatte klippa under tystnad. Han bet sig i läppen och dumförklarade sig om och om igen i tankarna.  Clara stängde den surrande maskinen och slet ur sladden. Han hade inte märkt att hon redan var klar och händerna for automatiskt till huvudet för att känna efter. Det kändes kort, och jämnt, med lite tur såg han inte ut som en rymling från en cirkus.
- Hon är nog död
- Va? Han stirrade chockat på kvinnan som stod framåtlutad mot diskbänken.
- Det är bara löjligt att försöka tänka att hon lever... jag orkar inte det.
- Men, har någon sagt att de tror hon är död.
Erik hade rest sig upp och stod med t-shirten i handen alldeles intill henne.
- Nej, men jag förstår att det måste vara så, varför skulle någon vilja stjäla mitt barn? Det finns ingen anledning... förutom om kidnapparen är helt vansinnig och .. då är hon nog död.
Innan han hann fundera mer på saken höll han henne i sina armar och strök henne ömt över det utsläppta håret.
- Ge inte upp hoppet, det har ju bara gått några dagar.
- Några dagar utan att jag kunnat amma henne, vad har hon fått att äta?
Några dagar utan att jag fått krama henne, några dagar...
hennes röst stegrade sig ett par snäpp och snyftningarna suddade ut tydligheten i orden.
- Sluta Clara, det är klart vi hittar henne.
Erik visste inte varför han ens försökte trösta denna kvinna, han kände henne knappt, bara genom pappans skvaller och genom kvällspressens uppdateringar i fallet om den försvunna babyn.

Hon slutade gråta och deras blickar möttes. Stilla såg de varandra djupt i ögonen inna hon avbröt magin med sin fråga
- Erik lovar du att man hittar henne vid liv.
Han svalde hårt ett par gånger men släppte henne inte med blicken.
- Ja, jag lovar.