Ensam äntrade jag det öde templet i drömmens klarsynta värld där skuggorna lekte i fackelbelysta gallerier. I dess center reste sig i sju höga våningar den jättelika statyn av ren, likblek marmor föreställande en skäggprydd konung på sin gigantiska tron medan en pleromatisk krona tyngde den förtäckta hjässan. De blinda, livlösa ögonen stirrade ut i intigheten, men såg samtidigt allt. På den högt stående kronan var grekiska bokstäver ödmjukt inhuggna och djupt i mitt sinne ekade ordens mening på ett för mig främmande språk (som jag ändå förstod);