Ensam äntrade jag det öde templet i drömmens klarsynta värld där skuggorna lekte i fackelbelysta gallerier. I dess center reste sig i sju höga våningar den jättelika statyn av ren, likblek marmor föreställande en skäggprydd konung på sin gigantiska tron medan en pleromatisk krona tyngde den förtäckta hjässan. De blinda, livlösa ögonen stirrade ut i intigheten, men såg samtidigt allt. På den högt stående kronan var grekiska bokstäver ödmjukt inhuggna och djupt i mitt sinne ekade ordens mening på ett för mig främmande språk (som jag ändå förstod);

Jag blev illuminerad, jag såg klart! Så komplext enkelt eller så enkelt komplext. Ja, så är det, just så är det! Där stod jag alltså framför den kosmiska kvintessensen; de vises sten var inom räckhåll. I galleriernas skuggor fann jag de tre heliga böckerna. Fragment, inget mer än fragment; ingen av böckerna innehöll en helhet, men tillsammans viskade de om Alltet... Lågornas lek på de urgamla väggarna beblandades med skuggor av assassiner som lurade på mig i dunklet. Jag var för nära den yttersta sanningen, den med stort S. Plötsligt höjdes en slingrande dolk av antikt, arabiskt stål i lågornas fladdrande sken. Frenetiskt och våldsamt förde assassinen in kniven i sin buk; hugg följde på hugg, blodkaskad på blodkaskad medan han maniskt upprepade orden:

Pan grep tag om mitt hjärta, terrorn steg inom mig. Jag slets med ens ur drömmens verklighet med ett kvävt skri. Kallsvettig, omtumlad; uppvaknad. Inget har sedan dess varit sig likt och jag frågar nu mig: Är jag vaken, medan jag i denna stund skriver detta, eller är det nu jag drömmer...?

*Äldre italienska. Ungefär: "Jag är den enda, den enda är Jag".

©MagisterZ