för oss som fick välja, och dem som aldrig fick ett val.
vägskäl (vid världens ände)
till en gräns
går det
att oavsett
hur skitig verkligheten är
intala sig
att självet kan särskiljas
från spegelbilden
så länge det finns
åtminstone
en egen tro
på de värderingar
och minnen
som är jaget
att klamra sig fast vid
spelar
allt som gått förlorat
och vetskapen om
omvärldens uppfattning
inte någon roll
för att fortsätta överleva
den största förlusten
är insikten
om att den referenspunkt
som varit jaget
inte längre
verkar gå att hitta någon
gemensam nämnare med
eller överhuvudtaget
minnas
den mest outhärdliga sorgen
är den som inte syns
när skuggan av
vem man en gång var
står ensam kvar
på bottens botten
eller
vid världens ände
uppfylld av
den sorts förtvivlan
som tvingar fram valet
mellan liv och död
i vägskälet
där tankar är överflödiga