till en gräns

går det
att oavsett
hur skitig verkligheten är

intala sig
att självet kan särskiljas
från spegelbilden


så länge det finns

åtminstone
en egen tro

på de värderingar
och minnen
som är jaget
att klamra sig fast vid

spelar
allt som gått förlorat

och vetskapen om
omvärldens uppfattning

inte någon roll
för att fortsätta överleva


den största förlusten

är insikten
om att den referenspunkt
som varit jaget

inte längre
verkar gå att hitta någon
gemensam nämnare med

eller överhuvudtaget
minnas


den mest outhärdliga sorgen

är den som inte syns
när skuggan av
vem man en gång var
står ensam kvar

på bottens botten

eller

vid världens ände

uppfylld av
den sorts förtvivlan

som tvingar fram valet
mellan liv och död


i vägskälet

där tankar är överflödiga