ett onödigt krångligt ord någon hade kunnat upplysa mig om tidigare

(inte för det hade gjort någon skillnad)

definition:
en oförmåga att sätta ord på sina känslor

kännetecknas av:
a) svårigheter att identifiera känslor (egna såväl som andras)
b) svårigheter att beskriva känslor (egna såväl som andras)
c) svag föreställningsförmåga (och svårigheter att föreställa sig vad andra tänker och känner)
d) ett externt orienterat tänkande

tankar om/erfarenheter, och försök till beskrivningar, av (uppfattad brist på) känslor historiskt sett (2007-2023):

empatistörning; nedsatt empatisk förmåga

emotionell störning; emotionellt efterbliven

att känna sig missförstådd; att ha ett starkt grundläggande behov av att bli förstådd (mer eller mindre medvetet); att ofta bli ifrågasatt och förminskad vad gäller känslor, avsikt och självuppfattning

att känna sig onormal, men upplevas som normal

att inte kunna relatera till andra känslomässigt; att omedvetet såra andra pga utgångspunkt i mig själv (att inte veta vad det känns som att bli sårad)

att (på gott och ont) inte kunna relatera till skam eller skuld; att kunna räkna de gånger jag upplevt ånger eller dåligt samvete på en hand; en övertygelse om att jag teoretiskt sett hade kunnat döda någon utan att drabbas känslomässigt (med samtidig vetskap om att det i praktiken aldrig hade hänt, i brist på känslomässigt motiv/engagemang)

likgiltighet; att vara avtrubbad; att ha ett flackt känsloläge; att se likgiltighet som del av sin identitet; att inte förstå vad andra menar med depression i avsaknad av något att jämföra det med

tomhet; att som barn söka sig till droger i jakt på en känsla, för att tidigt (men för sent) inse att det gjorde problemet värre; att innan jag hunnit bli tonåring utveckla (vad jag senare förstått var) ett specialintresse för droger; att i vuxen ålder förstå att det var både praktiskt och bekvämt att kunna förklara/härleda varje upplevd (psykisk och fysisk) känsla till droger, avtändning eller ”kemisk obalans”

cynism (enligt andra - enligt mig realism)

ett mörker - som växer eller krymper, men som alltid bott i mig

ensamhet; att känna sig ensammast i världen, upplevelsen av att inte höra dit; att vilja tro på att man inte behöver någon annan

obryddhet; att inte bry sig om sig själv eller någon annan; att aldrig tycka synd om sig själv eller någon annan heller; att inget spelar någon roll

att ha svårt att fatta beslut, eftersom ingenting spelar någon roll

att oavsett hur smärtsamt livet är uthärda - i avsaknad av motivation att förändra något; att 99 % av tiden vara för likgiltig för att överhuvudtaget överväga självmord (men att då och då bryta ihop av smärta så ohanterlig att den resulterat i
okontrollerade, impulsiva självmordsförsök)

att vara en peoplepleaser, men att samtidigt egentligen aldrig känna sig drabbad av vad någon annan tycker eller känner; att sätta andra framför sig själv i tron om att det genererar den största nyttan (i avsaknad av något annat ord som känns lämpligt för att beskriva/styrka den drivkraften)

att känna sig omänsklig; som en utomjording; att vara inkompatibel med omvärlden; en känsla av att vara född på fel planet

oförståelse för hur andra orkar engagera sig så mycket i livet; att ha en stark drivkraft men rikta den åt helt fel håll; avsaknad av livsglädje eller något som motiverar livet känslomässigt (till graden att man, i brist på annat, hänger sitt liv åt droger); att av samma anledning inte ha motivation att sluta med droger

något som känns bekant; att inte kunna placera en känsla, men veta att det är något jag känt många gånger förut

en känsla av att vilja upphöra (men sakna förmåga att utveckla den känslan vidare)

att vara obalanserad

att skriva för att navigera sig känslomässigt

att ha en starkare förankring i subtila känslor med direkt sensorisk anknytning (musik, dofter m.m.)

oförmåga att uppfatta emotionell smärta som just emotionell (istället uteslutande närmast fysisk); att bli överväldigad av, och vara överdrivet uppmärksam på, fysiologiska symtom på emotioner (puls- och andningsfrekvenser, smärta m.m.)

jakt på känslan av att vara förälskad, av uppfattningen om att det är den enda känslan som upplevs på samma sätt andra upplever den (men med vetskap om att den förr hellre än senare kommer dö och därför inte går att lita på); att inte tro på kärlek i annan form än signalsubstanser med evolutionärt motiv

distanslöshet; impulsivitet; att bokstavligen tänka högt, men att av andra ändå upplevas som svår att läsa av

promiskuitet; att överhuvudtaget inte reflektera över att sex är något jag gör för min egen skull, utan i de flesta fall något jag går med på, likgiltig inför mig själv; att se prostitution som varken mer eller mindre än ett utbyte mellan kroppsdelar och pengar

en känslomässig storm; att alla känslor kommer på en gång i en obegriplig, outhärdlig, kaosartad skepnad som inte går att föreställa sig när den passerat (men med lättnad över att den är kortvarig; att jag aldrig hade bytt ut det mot att ha semi-ångest hela tiden, eftersom det för mig är främmande, varför jag också antagit att att andra troligtvis inte heller hade velat byta ut sin ångest mot min)

att tydligt skilja på om något upplevs emotionellt, psykiskt, fysiologiskt eller sensoriskt (men utan tydligare definitioner än så)

att ha trauma-responser, men att aldrig annars vara i kontakt med traumatiska event; att inte veta vilka känslor som är "verkliga"; att inte veta vad som gömmer sig under toppen av isberget; att inte kunna särskilja känslor eller koppla dem till specifika händelser

att vara mer bekväm med kemiska än naturliga tårar för att de åtminstone går att känna igen

att uppfattas som kall (av mig själv och andra)

att uppfattas som manipulativ och självupptagen (och kanske oavsiktligt vara det)

insikter om att jag undermedvetet låtit andra definiera mig, i brist på känslomässig kompass

ett långt sökande efter förståelse för, och förklaringar till, vem jag är och vad som skiljer mig från andra (i slutändan och mot alla odds ett framgångsrikt sådant, vilket mättat behovet av att bli förstådd och bidragit till att min identitet inte längre utgörs av likgiltighet och en känsla av att känna sig missförstådd)

att inte kunna förlita sig på en magkänsla/intuition; istället förlita sig på primitiva behov (idag: mina många livserfarenheter av olika karaktär + mitt över-genomsnittliga mönsterseende är min magkänsla. den är skaplig, men kan knappast förklaras av någon medfödd intuition)

att vara förlåtande och naiv; att bli psykiskt, fysiskt, sexuellt och ekonomiskt utnyttjad hundratals gånger om, utan upplevelse av att vara särskilt drabbad eller någonsin tänka på det; att vara dålig på att sätta gränser i brist på engagemang i mig själv; att låta andra behandla mig som de vill, eftersom deras lycka eller behov enligt min uppfattning vägt tyngre än/inte haft någon direkt inverkan på min undergång; att inte uppfatta ett övergrepp som ett övergrepp

att nästan aldrig hysa agg mot någon, oavsett skada de orsakat; att de få gånger känslor av ilska eller svek varit närvarande snabbt glömma bort hur det känns och därför låta det återupprepa sig

att tycka om sig själv och samtidigt ta sönder sig själv; att förstå det, men att samtidigt vara oförmögen att urskilja någon känsla som hade kunnat fungera som motivation för att stoppa det

att vara bra på många saker och ha en begåvning klart över genomsnittet, men att samtidigt vara för rastlös och ointresserad/omotiverad för att kunna föreställa sig att ens ha en hobby eller ett intresse

att inte vara rädd för att bli lämnad - istället för att tappa intresset/vara den som lämnar (men att i nästa sekund tänka att jag inte alls är rädd för det/känner något kring det, eftersom det vid den tidpunkten ändå inte spelar någon roll)

att ge falska förhoppningar och krossa hjärtan, i avsaknad av konsekvenstänk och oförståelse för hjärtesorg

att ha svår panikångest, men egentligen aldrig ha förstått vad rädsla är (förrän nu eventuellt); att trots panikångest och tvångstankar (sedan så länge jag kan minnas) ha en falsk tro på att aldrig ha upplevt ångest; att inte förstå vad ångest är förrän att i vuxen ålder ha fått det (tillsammans med autism och andra känslor) förklarat av en terapeut

att nästan aldrig kunna beskriva sitt sinnestillstånd i andra termer än likgiltighet, tomhet och rastlöshet

att vara som en öppen bok, men samtidigt med jämna mellanrum få höra att jag är svår att läsa av; insikten om det nog relaterar till min egen oförmåga att förstå vad jag känner (vilket tycks få s.k empaths att känna sig helt lost)

att (nu) inte vara rädd för någon känsla lika mycket som för att inte känna

att förstå mycket som andra inte verkar förstå, men att aldrig ha förstått sådant som alla andra fattade hela tiden