jag tänker inte så ofta på pappa
hur han är som inlandsis i mig
han bär min bekräftelse som en guldmedaljong
som alltid är utom räckhåll för mig
en av sagorna om jättar
som vaktar någonting, även
i sömnen

utan att tänka på det formulerade han en matris
för min självbild
hans egen en mastodont av militäriska mått
det finns en korrelation mellan hans ignorans
och att mina soluppgångar är en våldsam metafor
det finns en länk mellan hans frånvaro
och min megalomani
en lönngång mellan sängkantssagorna
och hans självbedrägeri:
allt har varit gott nog

jag tänker inte så ofta på pappa
jag tänker på hur istret fräser som en katt
i gjutjärnsstekpannan
hur han sa att det gifter sig med lingonsylten
så sa alltid farmor, säger han
våra samtal är en meandring kring min barndom
han vill att mina känslor ska koagulera
stoltheten en mast han klamrat sig fast vid
de gånger jag försökt något annat

jag tänker inte så ofta på pappa
jag besöker honom för att upprätthålla vårt vapenstillestånd
han lär mig skillnaden på värja och sabel
men det är ingenting som spelar någon roll
när allt han gör
dödar.