elsparkcyklar
slängda som monument
- någons bråttom
längs Vasagatan

långt borta
mörka höstkvällarna då jag blev arg
för vadsomhelst, eller alls
ingenting
tappade mitt omdöme och
min bästa sjal- den där svarta med fransar

långt borta
strax-innan-stängning-pommes
vid hamburgerbaren - den
med den blå neonskylten - den
jag målade av, gav
honom när jag gav honom
mig

ja, långt borta
våra pommessvettiga fingrar
matande varandra som jag
och mormor matade ankorna
i Stadsparken långt innan
jag visste att fåglar inte tål bröd


saltade fingrar
som om det inte räckt
med tårarna var vi
lyckliga - lyckliga?
kanske
att vi var lyckliga

men

han- något så stigmatiserat
som en förlängning av mig
jag- hög på hud & egna hjärtslag
han- hävstången
upp ur underjorden
mina händer skrapades mot asfalten
när jag valde verklighet,
men rev upp
en ny livslinje

elsparkcyklar
slängda som monument
- någons bråttom
längs Vasagatan
i liminallandet mellan mars
och april, jag springer
till spårvagnen

vårsolen en gyllene tråd
som träs genom hjässan,
kronchakrat
tråcklar mig till livslust
- lyckan skall vända sitt ansikte mot mig
snart, låta det skina över mig
jag vänder mitt mot morgonen

kedjan eller kättingen smidd
av mardrömmar - en klirrande fotlänk
med bjällror och silverstjärnor
skaver, lossnar, krossas
mot gatsten och kängor

min devis är Ovanom är himmelen
den har morfar valt
den betyder
att inget finns som hejdar mig, javisst
jag älskade
men
jag lät det bli livet
inte döden
som fick skilja oss åt.