de enda sätten du kan nå mig på nu
är förutom i drömmen
genom orden och musiken

som vi sa:
du kände för mycket
jag för lite

du bipolär
jag autistisk

det finns en nästan orubblig barriär
mellan mig och mitt undermedvetna;
mina djupaste sorger, största rädslor
starkaste längtan

min styrka
min svaghet

medan jag allt som oftast
saknade förankring i världen
föreställer jag mig att din upplevelse
var något av den motsatta;

en öppen passage
där känslor
som inte gick att tämja
utan att döda
obehindrat flöt förbi

väcktes, växte, blommade
brann, slocknade, återuppstod

träffade dig rakt i hjärtat
sipprade ut
svämmade över
tills även fötterna blev blytunga

din styrka
din svaghet


ändå var resultatet nästan detsamma:
ett okontrollerat,
men ack så familjärt mörker

som fick oss att ifrågasätta,
cyniskt överanalysera
en alltför smärtsam verklighet

att lista ut var vi passade in i den
var en gåta
som med facit i hand
inte hade någon strategisk lösning

stundom fanns glimtar av hopp
präglade av en verklighetsfrånvänd
övertro på oss själva

och varje gång
de åter täcktes av tjock dimma
kantad av insiktsfull uppgivenhet

kände vi oss blåsta
på ännu en lösning
ännu en chans


men bara nästan

för någon gång
i tjugosjuårsåldern
insåg både du och jag
att cyklerna av
hopp och hopplös dimma
inte tog oss någonvart

en enda lösning återstod:
vägen ut
var att ge upp

ge upp hoppet,
ge upp dimman

omfamna hopplösheten

så jag lade mig platt och slutade hoppas
du samlade mod och hoppade från branten

jag ångrar aldrig mitt beslut
och aldrig kan jag veta säkert

men när jag
med en klump i halsen
fäller en tår och hör
din röst i musiken

känns det lite bättre att tro
att du inte hade ångrat ditt heller