Kristina.....
Du lever ännu....
Men aldrig mer kan vi sitta på Gubbhyllan och skratta...
Aldrig mer...långsamt gående från Lilla Hasselbacken...
Till din port....Ditt hus... där du bott så länge....
Men du lever ännu...
Kanske orkar du tala i telefon...
så att rösten finns kvar...
Du lever ännu...Så få vänner finns kvar...
Och ingen inom räckhåll...
Så få delade mina drömmar...
Än färre kände hemligheter...
Mina...dina...
"Vi lever ännu...och jag är glad över varje stund jag fick med dig...
Det var en gåva...
En stor gåva...
Kamratskap....bortom år och ställning....
Det vill jag minnas...så länge jag kan minnas någonting.