att aldrig vara själv
men alltid ensam
i nån smutsig kvart

fråga mig inte!
vad jag gör här

bor åtminstone inte här
har nästan aldrig ens varit här

omringad av
påtagligt påtända idioter
som förskönar sanningen
fast i dåtid

sorgligt
hur det kan bli

känner åtminstone
inte en jävel här
(inte på riktigt)

vill inte verka nedlåtande
när nån tjackis
försöker få mig att stanna

som om att vi!
har något gemensamt

tackar artigt för inbjudan
men avböjer respektfull

förklarar att
jag har någonstans att vara
så fort vi fixat grejerna

han avråder mig från heroinet
nästan som om att
det är mig det är synd om

svårt att ta honom på allvar
men till mitt försvar
poängterar jag

att min lott i livet
trots allt
gett mig privilegium
de flesta inte har

att jag utbildat mig

har föräldrar som bryr sig om mig

att jag faktiskt har en plan

och att jag egentligen
är en sån som fullföljer planer



...fast studieuppehållet
hade ju fortskridit några år

och vid närmare eftertanke
hade jag vid det laget
varken bostadsrätt eller bostad

att det var jag
som bjöd honom på grejer
hade inget med min
övre-medelklass-bakgrund
att göra

kanske vore det tvärtom

om han

var så likgiltig inför sig själv
att han sugit kuk för pengar







det var först i efterhand
som jag insåg
att jag var en av idioterna

att den enda
jag hade försökt övertyga

var jag

och att
min uppfattning av situationen

varken var unik
eller mer sann