att aldrig vara själv
men alltid ensam
i nån smutsig
pundarkvart

fråga mig inte!
vad jag gör här

bor åtminstone inte här,
har nästan aldrig ens
varit här

omringad av
påtagligt påtända idioter
som förskönar sanningen

fast i dåtid

sorgligt
hur det kan bli

känner åtminstone
inte en jävel här

(inte på riktigt)

vill inte verka nedlåtande
när nån tjackis
försöker få mig att stanna

som om att vi!
har något gemensamt

tackar artigt
för inbjudan men
avböjer respektfullt

förklarar
att jag har någonstans att vara
så fort vi fixat grejerna

han avråder mig från heroinet
nästan som om att
det är mig
det är synd om

svårt att ta honom på allvar
och till mitt försvar
poängterar jag

att min lott i livet
trots allt har gett mig
privilegier som de flesta
inte har

att jag utbildat mig

har föräldrar som bryr sig om mig

att jag faktiskt har en plan

och att jag
egentligen

är en sån
som fullföljer planer




...fast studieuppehållet
hade fortskridit några år

och vid närmare eftertanke
hade jag vid det laget
varken
bostadsrätt eller bostad

att det var jag
som bjöd honom på grejer
hade inget med min
övre-medelklass-bakgrund
att göra

kanske
vore det tvärtom

om han

hade varit
så likgiltig inför sig själv att
han sugit kuk för pengar







det var först i efterhand
som jag insåg
att jag var en av idioterna

att den enda
jag hade försökt övertyga

var jag

och att min
uppfattning av situationen

varken var unik
eller mer sann