Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag skriver det här brevet i syfte att be om ursäkt, även om det du har fått utstå inte går att förkasta med ett par enkla ord.

Förlåt att jag fick dig att känna dig liten och för att du var tvungen att bära på mina hemligheter. Jag skulle ha tänkt på hur tung den bördan var för dig.

Förlåt för att jag inte alltid (kanske nästan aldrig) varit en bra, föredömlig eller närvarande storasyster.

Förlåt för att jag fick dig att skämmas – till den punkt att när jag en gång till dig sa ”du ska veta att jag alltid berättar vilken fin och bra människa du är”, svarade du ”jag vet, och jag önskar att jag kunde säga detsamma om dig, men det kan jag inte”.

Förlåt att jag varken såg dig eller höll dig i handen när livet inte var lätt.

Förlåt för att du har tvingats plocka upp tabletter till mig och för att jag – när du hämtat upp mig och vi inte träffats på länge – lämnat bilen i protest om att jag måste fixa mer heroin.

Förlåt för all tid, alla födelsedagar och alla jular vi missat på grund av mitt destruktiva leverne.

Förlåt för all oro jag skapat, och för att du tvingats stänga av mig när smärtan varit outhärdlig.


Inte minst: förlåt för att du har fått utstå att se någon du älskar ta sönder sig själv i den utsträckning jag har gjort. Ingen människa borde få uppleva det.


Jag hoppas du i framtiden får läsa det här brevet och att tid av tillfrisknande då läkt några sår; att det funnits tid för oss att ta igen den vi missat, och att jag kan finnas där för dig på ett sätt som jag inte kunnat göra under de sjuka åren.

Jag hoppas att ditt liv – lika mycket som mitt – har blivit enklare, och att vi slipper dela bördan som är beroendet.

Jag hoppas du får en framtid i vilken jag lever och kan vara din syster.


Med kärlek,

Din syster