kyrkogården ligger öde, försänkt i sömn under ett tunt täcke av kyska snö. iskristaller tindrar ödesmättat i vårsolens varma omfamning och den pudervita marken knarrar under mina sävliga steg. pluntan bjuder mig en styrketår, värmer mitt livliga inre medan en koltrast glatt kvittrar över ett bortvittrat namn. matteus klockor slumrar stumma och griftegårdens murar kväser stadens taktlösa trafik. inte en levande själ i sikte; ensam beträder jag tystnaden.

ensam, men i sällskap, av många.

©MagisterZ