Han verkar stolt, så den delen av sången
tycks stämma, imponerad av sig själv
och väldigt uppmärksam på min reaktion
“du är den första att få se, den första
förutom oss fallna, den första innan
det blir din tur i elden, i smärtan”
Han talar i kursivt, i understrykna
meningar som helt saknar emojis

Han säger saker bara rakt ut och
som vilken mellanchef som helst
så verkar han ha lite taskig social
fingertoppskänsla så han tolkar mina
“jaha”:n och “nehene” som intresse
och fortsätter därför långt efter att
jag försökt gå vidare till annat.

Han säger att jag inte ska känna
mig utvald, det fanns tusen, miljoner,
andra att ta av och jag hade bara
tur att få bli den som fick se. Han skrattar
“Tur, om man kan kalla det det”, och ler
mot mig, ett sökande efter bekräftelse
Jag ger såklart, vad ska jag göra
“Ja det känns verkligen, speciellt”
Jag svarar och han lyser upp, reser
ryggen, stolt som en tupp med vingar,
vilket dom i och för sig redan har,
men ändå, du fattar nog poängen.

Han visar runt, han visar helvetets
alla hörn och alla hålor och alla
som är här, de som för evigt ska
krafsa mot väggarna här nere.
Han visar sina demoner, de tusental
som föll med honom någon gång för
sådär länge sen som de pratar om
i sagorna där de också fick sina
namn - lucifer, belzebub, samael -
här nere är de bara monster,
groteska varelser, bölder till ögon,
tungor utan ände, högresta och
svinsura, som att de för tredje gången
blivit lovade telefontid
hos försäkringskassan men
missat när de ringt upp och nu måste
vänta en dag till på att ringa igen

Vidderna är oändliga, bokstavligt
och i det så är helvetet ganska litet
en by bland slätterna, och han, satan,
blir osäker när jag frågar om dom
“De tar inte .. De är inte våra att vara i”
Hans röst ekar i mörkret men den tvekar,
som att den är rädd att någon har en ficklampa
och jag känner att jag inte borde
pressa mer på det just nu

Han visar Hitler, han vet att vi alla
är nyfikna på hur det gått för honom här
och han sitter i en tunna med kallt
vatten, is hälls i när vi står bredvid
Satan verkar nöjd, men han ser på mig
att jag ser något perplex ut så han
frågar lite försynt om vad det är
“Det är… nej inget” vad ska jag säga?
Att vinterbad blivit en rekretionell
aktivitet senaste åren som
Satan skulle kunna ta betalt för nu?
Nej jag är tyst, det är bäst så, det verkar
i alla fall inte jätteskönt för honom, hitler

Satan visar syndarnas gångtunnel
en lång vindande uppförsbacke
med kall luft blåsande i motvind.
Det ser förstås, tråkigt ut, att gå där
som att röra sig mot morgonpendeln
men man slipper i alla fall att tränga
sig in i tåget sen - inte så farligt alltså.
De som går är nakna, men sånt vänjer
man sig vid, lite konstigt i början kanske.

Han märker det, Satan, att jag inte
verkar bli så vansinnigt förskräckt
och kanske vill han därför skruva upp
det hela lite så vi går ner till
tortyrkammaren, små rum där människor
sticks med nålar, liggandes på bäddar
“Är det.. akupunktur?” frågar jag och
Satan ser frågande på mig innan
han svarar “Det är smärta, ren smärta”
och jag nickar, säger “jaha” och hoppas
det ska räcka där, att han ska vara nöjd
men det verkar som han sett igenom
min show så han frågar “vad skulle du
göra då, om inte det här är nog?”

Jag borde ju vara tyst, förstås, men
jag har alltid svårt att bita mig i tungan
när jag står inför amatörer som tror de
är professionella så jag börjar försiktigt
“Nejmen, nej, alltså, jag hade bara
väntat mig … andra saker som typ,
kanske något från vår medeltid du vet,
vi har hela maskiner byggda för sånt här,
om ni hade lite konkurrens så kanske
det skulle komma en del innovation
det känns ärligt talat som att ni stagnerat

Satan kollar ut över helvetet
“men.. det låter, kanske lite mycket”
Nu borde jag väl tystnat, men jag
kunde inte låta bli att fortsätta så
jag sa “kolla upp han vlad tepes, dracula-
snubben som höll på med pålar
“jag kanske,” satan försöker avbryta
men jag är uppe i varv nu så jag
fortsätter “eller, hela medeltiden
hade vi fullt av tortyrredskap, hjul
“du behöver inte gå in i detalj”
“som bänder sönder kroppar och grejer
du kan också läsa på om Comanche,”
“Jag vill inte veta mer, jag tror vi
kör vidare på…” min tur att avbryta
“du vet, den där ursprungsstammen
som klippte sina fångars ögonlock
för att sen gräva ner dem i myrstackar, “
“på våra egna .. vad sa du att dom gjorde?”

Jag stannar upp, jag ser hans ögon
och det är skräck som lyser där inne
man glömmer så lätt att de var änglar
innan de föll, “Jag sa, de klippt-”
“Vi är klara här, vi och ni är klara”
Han säger det och jag förstår först inte
men sen hör jag ljudet av hundratusen
vingar som tar luft, som sätter av mot
mörkret runt och himlarna ovan och
det tog ett tag för oss att förstå att
de var borta för gott, satan och hans
demoner, men de flesta fortsatte bara
med vad de höll på med, vad skulle
de annars göra liksom? Jag gick,
jag gick hela vägen, jag gick tills
jag kom ut på slätterna, jag gick
tills jag inte längre träffade på någon
och sen gick jag lika långt till och
vid en kant där, på slutet av den
här världen och alla andra världar
så satt det ett par på en klippkant
De sa att de väntade på någon
att någon sagt att han skulle komma
tillbaka men jag vet inte, jag kände
mig inte välkommen så jag fortsatte.