Alla taxibilar jag aldrig åker i och ljusets färg är en beskrivande novell om nätters chablis och en stor stark.
kvinnorna med sin aura av sval salt havsbris och mintkyssar, som snuddande siden i nattrök. Som skrattar subtilt och slickar instämmande på varandras ytor och förstår alla språk, förstår alla tillsammans. som kan säga så bra sanningar med bara en zest av lögn, för den goda smakens skull.
Och jag som aldrig lärde mej att förstå människornas språk. Jag som inte kan lära mej någonting eller någonsin förstå. Och sanningssägare vill man inte vara. Man måste balansera smakerna. En touch.

Och ni är primade till perfektion.

Och alla vill bara prata och vara, synas och kindpussas och peta pettigt på varandra i mörka skrymslen och strålkastarljus. Och jag vill bara vara tyst och osynlig, och peta bort sårskorporna och aldrig bli nuddad, släcka lyset och skrika åt alla att bara hålla käften

Hela tiden

är tusen och en natt. Tusen, från när den började och en natt, är vad som finns kvar’ och det berättar jag för er. Men alla är ointrängliga, spegelglas och tonade rutor och jag ser inte Bakom, vet inte vem jag prata med, vet inte om jag hörs.

Och luften är tunt auroralila när edith piaf sjunger ’non, je ne regrette rien’ på en skrapig LP längst in i rummet och jag går fram och frågar henne
- Inget alls?
Och hon svarar med att sjunga ’la vie en rose’
Och jag förstår, inte henne heller och bägaren rinner över, LP-konvolutet med hennes fjärran blick och tunna bågade bryn när jag häller

Upp. Spiller. Ner

lite

Tårar på min kind
Och dansar för vågat.

För vågorna. För vågorna för fan! Skrålar jag

Och inne i mitt huvud spelar Cocteau twins i drömmar. Och chablis sjunger på mitt språk, och jag förstår det. och det är bara en natt kvar att gråta bort. Och jag torkar bort tankarna, tiden och kajalsmetet som runnit krigiskt och målande i mitt ansikte. Skriver mitt liv på en servett
Och låter den falla

Först

när jag förstår, Släpper jag taget

’Förlåt.
je ne regrette rien