Runt två års ålder börjar den oändliga monologen
Den som drivs och berättas
Av någon annan än det språk jag lyssnar till
Och ser till att språket är för alltid pågående
Så fort vi försöker sluta talet genomkorsa oss ett ögonblick
Sen uppstår den omärkligt igen


Så vi är både talare och lyssnare och lyssnandet lämnar en aning som den talande lämnar till monologen som uppstår i vår talande hjärna
Jag dagdrömde i många år
För bara monologen kan skapa landskap
Bättre än de vi bebo
Och gör oss godare än vi varit.


Mina tankar började gå mot slutet
av livet som närmar sig
Men döljer också detta slut.
Mitt språk diffunderar ut allt friare
Mot natten, sömnen, blåsten och havet
Tar den egna språng


I ett undervattensskär splittrades en dikt
I bitar av glömska
Decennier av mitt berättande språk
Är glömt och borta
Och så är det tänkt hjälpa för stunden
Att ta sig över broar och vatten


För friheten att vandra på i
Obeboeliga platser fantastiska
I drömmens behaglighet
Beskriver monologen
Den jag är, vill vara och
Önskar bli


Min monolog förvånar mig ofta
Hur har den kunnat uppstå
Vilka delar av mig kan skriva
Språk som är nytt för mig som läsare?
Vi är det språk vi processar för stunden
Allt mer utflytande i bäckar, åar och vatten


Där den kan ta sig över allt större avstånd
Och orden ändrar ibland sin betydelse
För att jag skall känna mig trygg
Den blir liksom vintergatan
Täckt av ljus en väg man kan gå på
Gjord av språkets logik och allt kan sägas


Jag hade en vän som hette Lots.
Vi fann varandra som barn.
Han hittade överallt också på haven
Kunde han alla skär och genvägar.
Jag bar på vår packning när vi vandrade
I natursköna monologer vi skapade tillsammans.


Var är min Lots nu. Vart tog han vägen.
Jag hittar inga genvägar och blir vilsen
Du orkar inte bära min börda så hur kom vi ifrån varandra
Jag letar tillbaka bland minnen och bäckar
Av ord som glimmar men låter sig inte fångas
Tillbaka i omvänd ordning


Monologen ändrade sig igen och avslutade mitt slutskede
Istället planerar den framåt för det är den enda väg vi uthärdar gå.
Utplacerade hållplatser, stationer, trafikmärken och trafikljus kan inte visa vägen.
Språket är med oss som en väg eller följslagare
När vi förflyttas runt schackbordets rutor
Eller mellan kortens färger.


Min Lots, blev du min monolog? Finns du i mitt språk
Såsom jag finns i ditt. Vi anar vad monologen säger under en microsekund. Aningen varar kortare tid än berättandets.
Och jag bär den tyngd du inte ser. Och vi berättar varandras drömmar alltid nya. Jag har bara börjat
Orientera mig i världen och språket fyller och täcker
Livets obehag. Min andning är långsam nu
När monologen skyddar mig finns inga hål


Du är min Lots och leder mig genom språket
Till underbara platser. Din röst är värmande
Och din sikt skarp. Jag lyssnar på vår gemensamma röst som berättar om en framtid underbar
Vi slår upp vårt tält jag buret och lyssnar
På världen som vi hör den brusa i trädkronorna.
På orden som skapade träden.