Fyra vädersträck
Fyra platser
I rymden de vilar
Långt från varandra
Längtan går runt
Och de bär den
Och väntar
Någon skall komma
Det första subjektet
Bland alla objekten
Varifrån kom det?
Från tidens mellanrum?
Ur objektens instabilitet?
Det första som en själ
Som hade en vilja
Och kunde styra
Allt lagbundet bort
För att ändra
Den första händelsen
Mot konsekvensen
Längs ögonblick
Möttes de där
Vädersträck korsas
Och gjorde varandra
Fria från det växande döda
Unversum expanderar
Uppstod i celler
Gav själva livet
Ur undantag
Som glidit förbi sig själva
Och funnit varandra annorlunda
Alla miljarder speglar
Men uppstod subjekten först?
Utan tid rum och tyngden
Varifrån kom de då innan
Vädersträcken en riktning bara
För kristallernas repeterande
Uppbyggnad liknade
Livet och uppstod ur objekten
Man kan inte gå där
Inga vägar finns
Man kan inte uppstå
Utan själen som håller
Bilden du ser i gram och fotoner
Och ljuden och tankarna finns
Så de måste bestå av något objekt
För allt som finns är någonting
Och har en tyngd
Men vi ser inte själen
Kan inte väga den
Okänt
Vi är vad vi inte kan mäta
Eller veta något om
För vad gör vi alla på jorden
Går runt och söker vår föda?
Och ett skydd mot allt som oroar
Vi är subjekten
Som uppstått ur andra subjekt
Tills allt på nån sekund är borta
Till det vi inte kan se
Eller veta någonting
Så kasta tärningarna
Och se om du vunnet
Lägg kortlekens kort
I stjärnor och på bordet
Som dukats för detta
Med flera små glas
Bröd smör och vattnet
Läskande kallt
Du vänder på korten
Du lagt för mig
Och ser min tid är snart ute
Men inget finns att göra
Förutom att tiden delas in
I allt mindre delar
Så det alltid finns delar framför
Det nu som förlängs
Till en evighet
För ingen materia kan upphöra
Universum är då bestående
Och oändligt
Liksom själen med sin vikt
Inte kan upphöra att finnas
För det som finns försvinner aldrig
Det omformas och växer
Med tiden som bara kan växa
Meningen med universum
Måste vara livet och själarna
I sig
För inget annat
Än subjekten har nåt värde
Eller mening
Och Gud måste finnas kvar
Oändligt för vad fortsätter
Efter tiden om den skulle upphöra?
Allt finns kvar
Och jag väntar i norr
Och går mot söder
På vägen möter jag
Troligen min man
Subjektens minsta del är två
Och vi färdas i varandras tankar
För allt är sant
Av det man inget vet
Eller nånsin kommer att veta
Jag är trött på mina tankar
Och ligger redan och väntar
På sömnen
Som fångar mig ovetandes
Som sömnen alltid gör
För inget minne finns
Av insomnandet
Men drömmarna
Är lika verkliga som verkligheten
Och jag vet inte
Vem jag vill vara
Men en inre monolog i tankarna
Fortsätter sedan så långt tillbaka
Att jag inte vet hur den uppstod
Hur orden invaderade mig
Och förändrade mig
Längs livets subjektivitet
Jag går mot söder
Som är samma som öster eller väster
Längs den strand
Mellan land och vatten
Det är alltid samma väg
Samma strand klippor och vindarna
Allt är igenkänningsbart
Åter