förlöst bland bladen som skuldsatt förmultnar
i en jord så välsignad av de otrognas löften,
att ensamheten i förlustens egen uppdiktade tillvaro
bara är bruten av skuggans egna illusion

tro inte att jag inte kan resa mig ur askan
och flytta onåden bort från det oskyldiga
medan skruvstädet fortsätter sin resa
och pressar ut mina lemmar i oändlighet

jag är orakad i en värld fylld av perfektionism
där månvarven räknas som dubbla vinster
och frysta tillgångar är en bonus
i ett liv som bara räknas om i valuta

har sett stigen som leder bort
men aldrig hem,
där står jag bruten,
men aldrig förlorad