rauken spänner sitt vindlande valv
över den folktomma kullen
högt ovan dagens östersjöböljor
reser sig dess familjära siluett
picknickbänkarna vilar tomma
på det omgärdande gräset
och grönskan lyser stark
av nordisk försommar

jag ställer mig i valvets mitt
och tänker på alla fossiler
av olika form och storlek
som jag plockade därnere
på den långa stranden

jag höjer åter min blick
mot valvets skrovliga tak
och ser för mitt inre
urtidsfiskarna simmande
genom denna kalkstensportal

här, kring dagens rauk, levde de,
de petrifierade vattenvarelserna
för hundratals miljoner år sedan;
en svindlande tidsrymd i sig

jag står alltså egentligen
på botten av ett urtidshav
och den nu karga rauken ovanför mig,
den karga rauken runtom mig,
var i själva verket
ett myllrande korallrev

någon gång där bortom
den förhistoriska dimridån

samma sol sänkte förvisso
sina sommarvarma strålar
över de då tropiska böljorna
men under urtidshavets
pärlemorskimrande bränningar
utbredde sig en helt annan värld,
en värld vi nu endast kan ana
inom fantasins domäner

jag tänker
att tiden är besynnerlig
att denna planet är besynnerlig,
livet besynnerligt
jag känner
i mitt upprymda inre
att jag är besynnerlig

trotsallt

©MagisterZ