Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nattens sänke 1 - 49

Dikter. 1-49


1. Vatten buret i ett lejons ögon. Torra gräset slättens döda. Hatar dig mitt hjärta slår i alla bilder jag har gjort. Seklers zebror hovar trampa över kroppen som var din. Utan vatten skall du andas hatet bryggar ingens tro. Bye bye baby fucked och vriden. Skallen din ett blåstens skal. Du skall sova jag skall vandra länge efter du är död. Du var galen jag var över allt du mindes då. Bye bye baby lots of mine. Ingen bär ditt döda vatten
över solkigt röda hud. Där du stannat i en tanke skär du blodet ur ditt ben. Samma dagar kommer åter inga nya än du får. Jag har glömt hur stort var hatet större än vad havens djupa gravar bär. Över havet höll jag andan buret som relikens vita flor kinden pudrad stoftet svart. Bye bye baby över gräsets höga vall. Ingen saknar den som dödar. Svarta pärla torra ådror ingen känner tingens lust. Jag kan vänta hatet runnit ur min överlägsenhet. Porla bäcken törsten mojnat du är redan ur min tid. Ingen bär dig över öknen insekts svarta stygn.





2. Man kan döda djurets språng. Vika sikten över gränsen. Skjuta kulan ner. Sakta djurets våta regnet imma alltid siktet bar. Spänna hanen bakom ryggen inte är de fler än få dova fallet mossens väta flera djurets bära på. Väntan i att djuret kommer lång och kanske inte rätt. Huden fläkes undan kroppen ånga stiger luften klar. Var i språnget språnget sprängde steget lyssna ekot strandat har. Här finns inget du kan äta. Kroppens kött är stumt och slaknat. Ändå vill man djuret gräva. Kanske höstens blommor så. Nu är siktet och slutstycket vända tiden om. Kommer språnget faller buken sida ner. Intet såg man intet hördes ljudet från när vinden vänt. Betar många ännu månens gräs, flera nattens mörker är. Djuren gå i annan fålla där de kroppen aldrig nå. Den som dödar blöder alltid samma såren utantill. Den som dödar bär en svindel tung och tyngre är dess färd. Den som dödat vet att ingen åter lungans luften ger. Ensam blev du på den skalan döva toner spelar på. Kan du lyssna ekot mörker åter mörker kom. Djuret sover öppna ögon lysa färden bort. Några hördes alltid andas längre ut. Den som dräper vinner oron rinner genom strupens salt.






3. Blå Meconopsis böja blomblad himmel öga allt det blå. Älska vallmons kronblad färgen tills du bländas starkare än så. Mina ögon blå som vattenspegeln stilla hav. Ser jag därför inga hinder vet min hand har kvar sin slådd. Junidagar snabba glimtar åldern fallit ut som frön. Jag går sakta framför slänten ännu många komma snart. Blått är blodet inneslutet uti kärl och stjälkar. Allting återvänder till den blåa vallmons färg jag ägt. Klockor slå och blåa kistan sänktes ner i brunnen jord. Vem kan leva stillsamt längta inte någon ruter ess. Oron drev det blå att gömma minnet i dess främsta rum. Orbitan och callosum främsta bland koraller är. Se på jorden sänk din blick. Spegla marken blå i natt. Jag har väntat på dess möte länge länge länge nog. Ta mitt blå och gör till pärlor trädda så kring hägerns hals.








4. Aldrig mer jag spänner nattens bälte utav stjärnor mot slutstyckets hane nej. Jag har varit blind och galen nu mitt syne åter slå. Skarpare än knivens vässad ser jag vatten klarare. Här är dagens botten svår att stämma. Någon annan var det kanske. Älskar ingens kluvna då. Tiden tappad kan ej söka någons tomma skepnad mer. Skuggan faller överallt. Be mig kantra karmens slutna. Inget kan jag längre ge. Ser jag vatten rinna ständigt över ängens grindar gator stränder bort. Blommar under tryck av vatten minns ej namnet ängen fanns väl inte säkert då. Går jag sakta från mitt gömsle. Ledes strömmen i en tråd. I min klädnad andra följa tygets slitna färger få. Dagens botten blottar tingen som vill gömma sig i namn. Kattens spene dagen diar fågeln med ett sprucket ben. Ge de glömda barnen äpplen. Måste falla trädens låga kanske mycket mer än så. Jag kan döda gudens makter lättare än första snön. Går mot staden som skall öppna grindar hagar länge skall de öppna slå. Jag var ingen någon gilla. Ensam var mitt bytes själ. Bry dig inte om du ser mig. Skjut mig gärna vapen ned. Öppna hjärtats bundna namn. Skär min gäle låt det blöda. Dagens botten åter röd.







5. Vem kan sova i det varma stilla regnet åter falla. Tänk dig livet som en hinna flådd och struken. Vem kan söndra vakna timmar också trötthet ur dess famn. Gångna nätter månen drömde under ytan tingen fram. Lät dig bäras rytmens slag mot rutans dova. Många inte orkat har. Sömnen väntar skyggt i skogen faller skuggan av ett träd. Långa väntan tiden stakar stigen fram. Stygn för stygn det flög en linje fågelsträcket söder ut. Nätter vakna timmar vakta morgonljuset vilka finns då stannat kvar. Jag vill sluta tänka andas stenen från ett torkat hav. Måla fågeln gul och randig flykten fällde bordets ljus. Sängens ängar blommar torkar vissnar ner. Står ett djur i fallet bar. Vem vill leva utan framtid obestämd och lång. Ingen katt kan slicka nacken. Inget knä kan böja bönen om en annan tid än nu. Går nu naken genom staden för att finna nattens ro. Tackar någon sväljer något snart är allting borta som jag ägde. Snart skall falla denna längtan i en annan svalka grav.







6. Gamla synder fågeln skänktes trädde dessa på ett rö. Bar dem som ett pärlors smycke runt dess hägerlika halsens krökta pärlor mörka tynger kväver. Sålde sedan släckta synder. 4 hönor, 2 par strumpor, 3 små böcker allt hon fick. Prästens mässa sen hon lyssna inget kunde klart förstås. Himlen flög hon över ganska mycket fanns att se, palmer stränder städer och savannen flykten längtar åter hemåt till den vida skogens mark. Orden infekterar liksom virus talar allt längs samma stig. Ganska meningslöst att lyssna bröt hon vingen mot en gren. Allting finns i arvet skrivet allting är bestämt att hända även döden där hon föll. Ner mot marken slaget hördes och man kom från hus till hus. Band en krans av tallens kvistar ner i kistan omsorgsfullt. Prästen mindes hennes ögon spika man en kista liten, lade kroppen sidensvepning sedan sänktes kistan ned. Flera minns den fågeln då hon kyrkans synder skänktes sjunger gör de denna psalmen härlig jordens riken är. Vacker är då denna tanke klädd i drömmen om ett evigt liv. Fågelns toner hördes aldrig tredje dagen klarna luften. Tänker flykten som en resa mot den samma plats vi alla nå. Hördes sedan fågelns läte kvällen genom trädda tårar längs ett snöre. 4 hönor 2 par strumpor 3 små böcker allt hon fick.







7. Driva fönster längs med flödet virvla vatten klara sikt. Dörren öppen slå i vinden där vinterns kyla rimfrost växer. Ovan sängar bäddats väntar huset på ett namn. Veden ligger travar höga bar dock ingen längre nu kanske dog han sent om hösten saknas ingen kände han. Glömt är allt som nånsin varit någons stämma mjuka famn faller snö. Går ibland en man som stänger dörrens öppna käke med en sten. Letat har han skogen fälten stranden nejden bar. Någonstans finns kroppen fallen annars skulle han sitt hem. Stort är detta att begravas under jordens säkra mull. Ingen äter av det döda allt finns kvar på samma plats. Satte då till våren modern kyrkans backe stenen hans. Namnet tiden blankt det slipats blev hans minne annan plats. Fåglar humlor igelkotten går dit kroppen sjunkit in. Sover där de inte veta tiden släcker alla ben. Små violer blå vid stenen varje vår. Blå var färgen på hans ögon minns hon dessa faller tårar sorgen griper strupens spända hindrar talet tiger hon. Rivet huset tömd är platsen stigen vandra ingens väg. Diken rinna överfyllda virvel klara vatten fågeln står. Tänker flykten lyssnar efter ljud som varnar. Länge länge fågeln stilla väntan tills en skugga och hon bredde vingar luften lyfte hennes fjädrar segla himlens blågrå tecken tydda flög hon kroppens vaka natten sänker himlens tak. Mörka rummet sover benen mjuka gröna mossa mulen öppna grav.






8. Natten vaken sommarljuset sömnen inte nåbar nu. Vakar över timmar långa ingenting att tänka på. Röster tala ständigt hör jag andras när jag tänker ingenting. Önskar mörker över sängen ligger stilla färdas så. Genom stigar ljungen ånga dallrar luften värmen. Havet stilla genomskinligt åtta år kanske var jag då. Tången salta mjuka botten sam jag över havets gränser fjärran språk och palmer såg jag vaja mot en annans hud. Vattendjurens klara färger blända falla spegla färden. Ännu simtag ständigt tar jag ständigt annars ytan under havet vida djupa. Vem kan sjunka utan motstånd andas gälar ingen luft. Trötta timmar rinner genom rummens kvava vakna ljus. Ber om sömnen till en fågel flyg den in i kroppens gömslen picka näbben mot mitt ben. Landar kroppens tyngd på en annan stig som leder. Sömnen ur mitt sikte gångna nätter många natten alltid skyddet var. Minns det stilla vårhöst regnet fuktig dimma sval om halsen parken och kastanjeträdets jord av fotsteg dröjdes kvar. Tiden kan jag inte fatta går uti den som jag vill. Kan jag flytta tidens gränser vinner öst förlorar väst. Efter döden ingen åter knackar på min strupes dörr, då är allting glömt och borta ofödd blinda utanför. Morgonljuset styrka stiger mot den nya dagen som jag stryker bort ur pannans höga bås. Trötta vakna ord som strilar ljuset fönstret ut mot staden hundar tycktes skälla efter någon och i bäcken rinner mörkret ljust om natten sakta svinner natten bort. Mättar mörkret munnens öppna kippar, kanske drogen börjar verka natten är nog borta snart. Jag vill inte säga mycket nästan inget kan jag nu. Ber till djuret vid min sida om ett ord att tänka på. Tänk på tallen och på barren tänk på varje barr för sig.






9. Dystra toner högt de ljuda namnet på dess språk dom talar. Undgick länge under dolda språk för att bättre se tingen stå där i sin väntan. Tunga omslag som man lindar samma armen varje gång. Tog då namnet ur mitt sinne vägra bära döda fåglar mot den tunga kyrkoportens lås. Vatten sköljer blodet sakta bort mot bäcken där vi lekte var vi unga. Döden var en stund att vänta bäcken dela dödens rike. Allting minns jag hur man ropa barnens namn som summit bort. Kamma gräsets mönster avig sätta raka stickor på. Månader och timmar räknas närmare man kom. Hörde jag en röst ingenting kan röster göra inte ens en millimeter ändra världen talar de i hästens huvud. Öknens hetta sandens vågor i det torra insekt andas trådar spinna och med giftet injicera handen huden sårens stigma spiken droppade från korsets hand. Timglaset som aldrig vändes tiden den som kommer mig förutan sedan inget kan passera. Slog man klockor klangens starka läte stegra ett crescendo högre röster aldrig nånsin skurit av. Djupet genom namnen kluvna ur min vägran att benämna mig med mina namn som gavs.






10. Ensam är ett ord som faller ljudlöst snön då stannar varje flinga still. Trädens snöväxt ut på knoppar grenar spira ljuset breda spektra mönster bilda. Under skuggan på savannen ensamt vilar där ser det vida ånga värme torkan vet hon sinat sista vattenhålet döda skall hon göra nu. Slagen ligga sängens sida tittar jag hur takets bilder strömma fort förbi. Stunden nästa komma åter andras minnen stulna äter jag så ensam nu. Hör jag fågeln fjärran spela samma ton men vackrare. Fågeln flyttar kontinenter som hon vill. I mitt rum färdas framåt ser jag genom tiden tingen långsamt flyta mig förbi. Hör jag då hur lungan dia fisken fenor vrida svälja alla bilder som jag såg. Ingen kommer längre mina rum besöka någon finns i tankar ständigt hittar någon dit. Dagen tyngre framåt lider fågeln sänker då dess toner, tidens tyngd, ökar åter mörkret löser spåren borta går den ändå mig förbi. Lyssnar jag på ordet ser jag zebror vandra mjukt och stilla torkat gräs lejonet har redan fölet glömt och ensam gick hon andra bilder in. Röster hör jag fiskar tala djupets fjärran liksom klockor slå dessa fram till bön. Åter skåda framför båsets vin och brödet levrat var, munnen öppen som Bosch målat fågeln bäret släppa skall. Knäpper sina vingar böjer huvet ner bönen tänkte hon helt tyst och ingen nånsin vet dess styrka Herren henne allting gav. Fyllde hon min mun den sötma bäret burit rött och moget fågelns nattvard tog jag hellre den lekamen som var kroppen hennes ton. Ensam blir man då på jorden hör man fågelns ton den sjunger dagen natten dagen åter natten ut.








11. Minnet borta gator går jag framåt åter inte veta vägen hemmet gå. Katten nattens genväg tog under staden fiskar sova spinner gator torg och husen taken droppa vem jag var ingen veta rummen flyter var för sig. Motströms efter sorlet bilar rop och nånstans ana sängens vila undrar dröjer säkert denna. Frågar kvinnan som hon väntat 4 dygn på färden nu. -Simma motvinds sorlet ökar sedan vänster där du ser vatten rinna uppåt leta nattens tak och havets botten vattendjur och stjärnor kartor går att läsa tänk på inget blunda färdens gator blanka asfalt glimma vackrare det aldrig blev. Vem jag blir jag tänker faller på den platsen ödet gav, kall är handens trötta vandring ensam alltid ensam åter äter denna ur. Vita städer döda korsar människor fler än fisken räknat hör jag tystnad gälens andning viskar orden som jag äger tryggt att veta ingen annan dessa känner. Skott i fjärran döda djuren vilse vandrat skogen längtar ständigt dit. Stum är fågelns läppar forma ekot åter samma vågor slå mot lyktor ljuset silar regnets dofter. Såg jag plötsligt trappsteg kända uppåt vinden rummet fann sängens vila katten redan vid min sida sömnen letar fram mitt namn. Ganska drogad och på ryggen vila värmen komma uppåt tänka alla ord jag glömde namnet som dom skrivit kanske inte längre färdas det. Vänder äntligen drömmens väderstreck och somnar i den riktning tiden gav.







12. Ut ur rummet höstens stigar vandrat dagen ser mig svampar färger glöda doftar starkt och besk mot tungan speglar solens klara luft andas framåt skogens skugga inget hör jag bara pinnar skorna bryter ljudet väcker mossans mjuka. Hösten vandrar kring vatten mörka klarnar allting skärper blickens byte undgår tingen att bli sedda, ensam var och ett de väntar. Hagar slutna beten stängda grindar haspen stänger sommarn mot och kylan ånga marken mossbeklädda stenar tänka fjärran läten hörs och åter fångar luften tiden. Amanita Tricholoma deras kroppar leva några dagar innan allt blir vatten strömma stillsamt bäcken utan liv och tallens barr och skuggor falla fram kvällens ljus nu lägre sjunkit. Tänker livets korthet länge sedan alla dagar liknade varan. Kan jag nya bilder finna också framåt kvällen skymning. Visste inte namnet han bar på ingen längtan är för lång. Ser min trädgård höga gräset vått och lila blommor plockar in de redan döda är när vasen fylld. Väntar i en säng jag vilar ser på vita taket bilder gömda minnen målad tider bättre var. Ensam ligger äter stillsam sorg ur sinnet vaga oro tills tiden verkar, fönster motstår mörker kvällen lider alltid tiden framåt kortare blir dagarna jag räknar kottar på en gren av tallen någonstans var jag nån annan människa men nu faller djupet nedåt så blev jag ingen med nåt värde. Nattens djur i trägårn vandrar ser i mörker allting klart, skarpa ögon givna deras huvud sänker marken stiger varma dofter fångar byten sväljer vandrar ännu denna dagen snabbt och runnit vågor av dess tomhet sköljer rummets golv och åter spolat skal och tångens svarta hårda nystan drivved nät och tomma flaskor rullar vågen havet så kompakt och slutet. Alla vägar genom vatten stängda osedda djuren flyta sjunka stiga bakåt framåt tyngdlöst sväva omedvetna blinda kalla kroppar ingen vet varthän de fara. I de djupa vatten ingen snart besöka också jag den vägen simmar mot ett slut som varar.







13. Tycker inte längre någon borde ge mig nåd om natten stelnad varje rörelse med meningslösa spår i tanken följa vilket djur som helst. Fyra timmar såg jag katten sova kunde inte röra handen. Oktober låser timmen betar inga längre ut känner mellangärdets svåra melankoli en padda kryper stelnar jorden bäddar henne in och polstrad redo sova vintern. Också fryser ytan vattnet klara hinna ögon blicken fäst i fjärran dagen gick så långsamt stigen ner mot havets klippor stormens vågor bryta musslors fäste bottens matta kalla fiskar vandra ut. Ingen mat i rummet ingen mättnad eller hunger stilla låg jag allt var borta alla känslor vandrat ut på isens yta fästa vassens dun i blåsten bort mot öster. Vill jag ingen muskel slappna hårt om drogen dagen höll ingen lindring vill jag känna bara tomma fröhus vaja döda strån i trädgården. Alla djuren vände sina blickar bort från ensamheten där jag vilar. Vatten rinner ständigt under jorden djupt därnere bara stenar lera sanden rinner timglas svälja strupens spene hostar mörkret uppåt. Tiden tom och minnet lysa svagt på himlen släpper stelheten och kroppen börjar gå och flera timmar tycktes jag vandra under tallar gatuljusen asfalt skina mörker glömda städer natten väcker regnet stod jag under trädets öppna krona väntade liksom på någon. Alla gick de mig förbi förutom sista blicken vrider mot den tomma bilens ruta ingen kunde mig och nåden vara ensam skänkte. Minns jag tungan vig i bäcken sommarljusa nätter sjunga toner uppåt skyn de flyger vackra fjäderskruden vingen visar dyker svalan snabbt och tystnad åter lakan sträckta. Nattens tid jag långsamt tina känner lugnet åter komma djurens sömn i många iden ögonlocken sluter andas lungor takten höres långsamt sjunka ner mot drömmens fjorton bottnar glida in i lövens drivor mörker trygga mörker håller famnen hela fallet nedåt faller alltid nedåt nedåt och upplösa tidens bälte släpper taget.







14. Lägg ner talet blir det tyngre barnet dödade en svan. Pappan borta bakom knuten ingen vet att pojken tankar sjuka blöder såret själen öppnad säkert om du ber honom om nåd. Vapnet stulit barnet redan döda vill. Pappan sover under tallen upp och ner drömmen vända blickens inre spegel mot. Barnet namnet redan valde modern dopet vattnet runnit ur ett dike. Dopets gåva långsamt faller pojkens stjärna föll så snart. Kan han döda namnen bara för att orden som dom åt av törne strupen fastna röstens sång de gav. Ingen fågel tog dess toner fiskar somnar av. Döda måste någon göra sakna dessa blinda ögon, stumma utan ben de var. Kunde inga orden tala fatta aldrig tiden tingen bilder flyta deras sinne allt förbi ber dom ständigt deras hjärtan friska bli. Blodet vänder sedan uppåt skallen. Barn kan döda lättare vatten aldrig runnit än ett skott. Tystna allting plötsligt ingen vind och mörker föll genom nattens byten många för att kroppar alla räkna innan pappan väcker upp de döda tänkte barnet då. Sjukhusparkens träd är höga gå runt dessa 20 år. Tiden föll ur barnets lungor andas samma dagar åter samma dagar komma inga nya nånsin gavs 20 fåglar satt i tallen såg dom vandra parken runt. Fiskens fjäll likt stål de blänka sam den mot det slut som alla. Tog och valde sen upphörde tiden havet gav en evig ton.







15. Minnet vakar tiden fjärran kan ej läsa vad jag skrivit många stigar betade hon. Drömmer gör jag sömnens bilder landskap små stilleben visste aldrig vart de köptes kyrkor tomma stå i regnet dova klockor nejden sprida röda droppar ifrån taken stadens gator sam jag fram. Under jorden vatten rinner uppåt vem nu betar himlens beten djuren vakar sina stigar leder vart de vill flyttar liten fågel vädersträcken binder krans av tall och kröner skogens glömda ton. Stiger stadens lampor mörkret åter stiger där jag vandrar kring om mörkret stumma bilder vattnet gator sumna sträckor vida spänner någon vapnet hör jag skottet eka längre in i kroppens vävnad. Ingen plats mig åter önskar måste färdas tiden framåt hör jag toner tre gömda fågeln aldrig sedd mig leder bortåt. Vågor stranden åter slipar vågor över klippan driver ängen över dagens fåror spegla nattens stjärnor diar ljuset långt borta vet jag kanske hatad var jag för mitt läte. Gränsen mellan höst och våren svår att veta dör hon alltid på en tisdag väcker fågelns toner åter upp. Ingen nånsin henne skådat jag skall räkna hennes ögon. Fisken paddan ormen gömmer giftet dolt skall bytet åter fällas puppor hänga trädens grenar kottar falla höstens timme slagen nu.







16. Vackra pojke du kan inte ströa bordet dukens salt. Inga blommor vasen skurit tomma ränder kanten längs. Maten aldrig färdig stå men väntat där minnet gömmer. Glasens gälar silar luften dunkel ljusets damm belysa. Väntar kanske någon ännu trappsteg upp till kökets bord. Dukad står i evig sommar ingen varit här ännu. Varför beta ängens syra någon undrat länge sen djuren gick kring knutens fria dagar dit nu ingen minns. Stilla sitta här om kvällen nattens fly och fladdrar tyst uppvakta denna döda måltid tacka gud för tingens smak var det inte i någons barndom kistan öppnad duken ren. Sidenväven månen vända vrida om sin bana nattens fot. Hud och nerver slog i roten fotens fäste minns nog alltid hennes händer tvätta glasen. Fiskar summit över ängen glittra solen ligger nu på faten färdig denna måltid aldrig sedd. Liten flicka mycket manisk kördes en gång härifrån. Vita bilen däcken dammet såg hon aldrig under sjalen. Blundar diar finner stigar gör hon ännu varje dag.







17. Hörde jag min rädsla andas slagen hårda ingen föll. Gator breda bakåt minnen ekar ännu åter måste lyssna på den dolda fiskens sång aldrig någonsin veta namnet tror jag går på känn. Andra fåglar viskar siffran åt en vän vars namn nu minnet gömt. Men jag ledes ju av ödet stigen betad upp av djurens minnen är en vacker fjäril guldad kant åter fladdra ser dess vingar framför rummet där jag sover timmen ut. Katten drömmer mina sjunkna drömmar djupare under jorden hör jag skriken åter ekon mörka färger landskap målade hon sålde dessa tavlor ingens fågel gav hon först. Vacker hösten vänder tiden bakåt framåt vart den vill.. Minns den döda modern kanske var det minnet aldrig borta åter silar läppar vatten törsten tonen vattendjupa avgrund då. Många andra fjärran länder skyddar mig och kattens namn ingen vågat säga klornas vapen mäktigt är. Föreställer hon en kobra pressar öron bakåt väser spottar piskar svansen ringlar vart hon går. Jag blev blind och kan ej tala då hon öppna käkens blixtlås för sitt eget nöjes skull. Svala vinden kyrkor sökte ingen bedjer honom nu störst av alla är den fågel aldrig skådad hennes skrud. Underbara 3 toner lätet skyddar ensam nätter vakna kan hon också färdas genom låsta rum. Måsar skrika hesa havet slår vågor dova lindar dessa runt min arm och armen ensam skild från kroppen skriver ekon natten skapat mörkt djupt under betar stilla ängens slagna blommor vackra fallna torkat bort.







18. Fångad min röst som kunde döda vakar nätterna igenom hålet rivits till en annan stjärna och planeten kan jag gömma under sängens vila. Om natten rösterna somnar tänker gör jag då att skogens fågel flykten mellan träd och stammar åkrar städer flög hon över faller stiger rymden inga gränser känner. Afrikas savanner såg jag gnuer zebror gaseller löpa dödas och upphöra. Stannar i ett träd med törnen värmen hetare än jordens inre kärna glöder. Dök jag genom jorden 40 meter under ytan allt var stilla utan ekon svalka fjädrar flög sen uppåt över molnen betade av inga klövar dimma sedan återvända kroppen lam och utan kläder lägger såren lindas väven som täcker jordens lager paddan långsamt väven spinna ull den stulit. Lager efter lager linda långsamt kryper hon sen ner i jorden sover andas stilla genom huden gömd för världen läker såren medan sikten söker ansiktet som om dom nånsin fann min själ.








19. Öppnas timmen så av trädets barr och röken skorsten eldad. Sent om våren kylan kommit slår och fryser sista snön som falla skall. Ser jag dunen fjädrar regnar himlens fåglar dör och snöa marken täckt av sorg och smärta. Inget blod bara vita vita marken spår av räven smög om knuten somnar framför spisens trygga ramar spända. Stryker röda pälsen djuren vakna vakta tungan inga läten tyst och ljudlöst går jag trädgårdens stigar runt andas vatten kan jag också. Vatten det är det som binder jordens puls att slå jämnt och lugnet binder djurens tystnad till en matta dova ekon mörka toner åter falla sorgens bottenlösa brunnars vatten pumpas upp till dagens ljus. Dricker av den svala luften tänker denna dagen sörja allt som fallit mina händer ur. Knäpper händer blundar ber om nåden att få sörja korset spikad med en fågel hänger taggtråd röda färger vita kyrkan rymmer tomma rader. Någon sover bänkens trä inget väcker. Kyrkans dörrar slå i vinden kalla stengolv känner långsamt går jag altaret emot.







20. Vilar skuggan högsommar blommar gräset gulnat krabbor kilar snabbt stenen under. Skall så fara kontinenter vänder då han tänker så. Hägrar flyga himlens moln var jag ingen han betytt bättre vän jag aldrig funnit vet jag detta fiskar sade hör jag ordens vågslag stranden bortsköljd bråtet flaskor gräs och musslors skal. Ensam blev jag när vår vänskap ebbade ut. Fågeln viskar örat mitt denna tonens upp skall ständigt vara i mitt huvud för att minnas så. Alla djuren betar havets botten ängar fiskar simma glittrar stimmen solens ljus. Katten likadant hon glömmer striden snart och alla spår är läkta. Vänder huvet går han stigen bort ur syne dova läten skogen sjunga avfärd aldrig mer han kanske kommer tänker jag på honom som bästa vän jag nånsin fann. Katten spinner tidens trådar likt en puppa tidens hölje hör jag längre bort än nånsin gator regnet sköljer blanka ytan ser jag orden återkomma. Stadens djupa grund där färdas långsamt stenar upp mot ytan länge höll de andan. Himlens vita sträck river blått isär och splittrat allt itu. Inga fåglar flyga därför högt allas stämmor ljuda marken nära kommer de till mig. Övervintrar stannar de mitt hus bevakar betar näbben mjuka mossan sjunker i mig hjärtat nedåt utan botten färdas alltid neråt mörka eko alltid nedåt inga grindar öppna stå.






21. Jag kan älska honoms varma kroppen nära andas lugnt. Armen handens flata yta går jag längs hans armar trygga trycka fingret håller om. Vem är du när sömnen vandrat in i kroppen håller handen om din lunga känner rytmen i min puls. Ansiktet och kort är stubbens mörka mot din kind så vacker. Ser du vattnet i mitt öga storma läser kanske allting fel. Svår och öppen är min sjukdom den jag lindar om med väv. Ser du genom vävens glesa allt är sanning som jag sagt. Sover vid min högra sida kroppen som jag stulit har. Ensam hem jag burit lämnar aldrig dina tankar slutna ser jag själens simtag mot den stranden där jag sitter sanden mjuk och värmer än. Du kan styra mina känslor ingen skyddar inget hjälper. Ord kan skjuta dödar höljet kapselns fröer slutar gro. Jag står öppen inga vapen skyddar könet hudlös bar. Jag kan älska hur du talar skrattet lätt du bär. Allting blöder ur mitt sinne. Jag är liten svag och öppen hör jag när du nämnde namnet som min moder gav. Allting vackert mannen dödar allt han älskar likaså. Det kan dröja jag kan bara bära strupen över ytan pressa luften lungan fylld. Ägde jag ditt namn och viska fåglar pärlor stenar blå. Stora djur som betar slätten stå i regn och stumhet still. Vackra ängar flög jag över skogen staden strandens salt. Väck mig när du går jag måste äga namnet inget mer. Endast detta jag var inne i din kropp med mitt kött och segel längre än någon annan nånsin var. Tänk dig kärlek som en hinna klara svala vattnet rinner längs med tidens sänke varje dag. Som ett rö för vinden är det. I ditt hjärta bottnar jag.







22. Lyckan är en gäst som knackar aldrig när hon kommer. Står där plötsligt i din spegel vackra ögon och känner återkastad sken av blått fyller hoppet åter nu. Allting äger jag i världen ger allt bort till skogens fågel sångens nerver fångar toner. Dagens ljus nu skina inifrån och mina ögon ljuset kastar över tiden framåt städer som skall färdas genom mig. Tag en nyckel kors och fjädrar gå varthelst din skuggan falla. Lycklig stunden länge varar om du nyckeln hjärtat låser upp, fjädrar pryda korsets mark. Skorna slitna den som vandrar hennes hagar öppna grindar sköna nejd. Himlens blått och gröna beten solen skiner sval och luften klarnat många mil att framåt skåda sikten bar. Paddan hägern ormen spela sången hördes vackert visa raka tallar längs med fingret stigen fram. Hennes tid är som det faller framåt bakåt sidan eller upp och ner. Eller stiger uppåt vinden föra sporer regnet ner mycelets karta ytor täcka större än kyrkogårdens gravar höstens blommor snabbt förångas tänk dig detta som en bild. Tänk på bildens många delar varje färg för sig tänk på rött och kanske detta. Länge kyrkors klanger färdats liksom alla fiskar summit fångad bäckens sorl och utmätt timmen åter slå.








23. Minnet glömt dessa stigar vände stigens riktning hittar inte hemmet minns nog aldrig läget då. Stadens natt är dov och sorlet bilar fjärran pratar de som gator beta. Allting äger någon annan tingen såsom rytmen växlar tempo styrkan stiger också toner tunga visar på min fattigdom. Såg en kvinna ensam på sin hållplatsen flera dygn hon väntat så börjar gå mot ebb och motvind väster framåt tänk på kattens ögon lysa vägen hennes hemåt kanske sant. Handen min var länge öppen flera dagar hade jag av regnet ätit djupt under stadens vatten bottnens djur lysa färger klara sova fiskar kalla sömn. Drömmer djupt om gälens simtag andas vattnet mörka natt. Taken droppar vatten rinner alla gator strömmar vatten. Döden är ett ord bland många. Går jag efter känslan tänka hjärnan riktningen trött av natten önskar sova stegen upp mot vindens säng. Bäddades av fjärran händers gångna tider allt vi gör är att dra muskler samman inga andra nerver gå ur hjärnan ut. Talet muskler rör sig krabbor musslor likaså hör jag äntligen min fågel dia katten spinner trådar följa. Tonen starkare nu hissar uppåt stjärnor rymdens tomhet hittar dörren öppen slå. Går uppför trappsteg vatten rinner nedåt vinden sval. Sömnen kommer snart jag vilar slutna ögon vandrar tanken kvar i staden. Genom nattens tak lyser månen vandrar tanken med sin katt den döda stadens gator bort.









24. Anteckna detta i ditt minne. Två skall varda tre skall falla. Fyra andra skall bestiga bergets södra vita fält. Ingens ögon sluter skymning östra bergets vida grå. En och endast denne talar. Efter tungan skars utav. Vilda blommors tunga dofter. Färgen andas bergets kant. Ene säger endast detta mönstret kantrat munnens spilta stampa taktlöst i sitt bås. Göm det i ditt minnets salar. Låt det sorla sprucken mun. Nu är aldrig längre så. Den som talar vet ej hur språket bildats tanken väcker strupens muskler så att de mot luftens skurna hör du lätet i ditt huvud. Tänk på ingenting i timmar tänk ditt kön och utslagna tulpaner ser jag dessa inget mer i världen kan jag önska. Vasen tung kristall som åldrats hör du ännu deras skratt och glada röster vasen öppnar. Vacker var en barndom tiden sluten i sin bröstkorg. Vandrar dit i minnet gator minns jag allt som film i mörka salar. Inga berg skall jag bestiga. Samma dagar kommer åter skriver dagens timmar genom. Slutet närmas alla samma takt tills dörren stängs. Vem skall bära denna nyckel kanske fågeln eller fisken inga andra djur kan simma genom luft och vatten. Jag skall flyga mina lungor klart och svalt.







25. Jag kan blanda barren blått och stiga ner från himlens höga tala med en kantrad ton. Jag är ingen du kan känna döda tyngden läser jag. Orden fria flyga till sin pinne vart som helst kan du se mitt hjärta slå genomskinligt takt med rytmen jag skall bli din bästa slav. Gömd i alla namn du gav mig rösten ströp. Dagen som en låga fälld i skogen ris och sten och längs denna växer svampar vackra gula röda djur. Sakta löses tiden tills allt trä är borta bunden så var stammens timmar. Jag kan svälja jord och stenar snäckor längs en strand i regnet. Äta allt till tingens klang. Vackra sång från skogens fågel månen vänder natten om. Hördes över stadens gator asfalt blågrå våta sken. Någon gata skall dig välja andra tvekar länge än. Längs den nåden att få finnas endast regnet tillhör mig. Ensam sten i gatan blöder. Bind dess färger mot det röda. Tänk att ingen allt kan nå. Sitter vid din sida väntar på det som du bestämt åt mig. Blev din slav den bästa tjänar dina nycker gör med mig vadhelst du vill. Dold i namnet som du gav mig sam jag sakta bort från dig. Dit du inte längre bottnar svala vatten salta våg dagens sänke stilla bleknat du är ingen jag är allt.








26. Staden vaknade annorlunda inget kände jag som förr, annan var jag eller minnet ändrat gatorna en annan ordning kattens morrning päls på ända gäspar strupen stämband skurit luften av. Tiden skjuter mig allt närmre du. Stupets fallhöjd varierar jag gick tyst och visste inte hemmets plats. Måste gå utan minnen döv och kartan öster bytta mörka steg. Ser jag ingen människa känner frågar någon som förvånad pekar mot ett fönsters imma inte någon visste skogens stig. Går på känn av ärvda minnen långt djupt under hjärnstammens djur nu vaknar. Kvällen oron stiger strilar åter eviga regnet kyler kroppen och jag kanske ropar kattens namn det enda ordet som ej fallit kantrat. Simmar små nerver stimmen tätnar glittrar. Ropar under glesa förstad utåt åker åter jordbruk lukten av jord och stenar kor och kaffe vet att kanske hinna. Tallar barren ängen mossan tyst färdas många ensligt öde marker. Tar jag huset gult och nyckeln under mattan öppnar någons bostad som jag lånar. Allt är nytt men ändå samma kattens färger inte stämma. Nästan slut är sömnens droger nattens mörka väggar sluter sikten takets vita målade stjärnor under låg jag ensam hörde räven komma mot mig lade sig i knät och värmde ånga svetten sist kom kölden höst eller vår då bladen fallit eller knoppas somnar tänker inget det är lättast veta morgonen är evigheter från mitt nu. Rasar vinden känner åter räven kallar mitt namn som om alla visste, kallar namnet som jag stal.






27. Trodde jag var inte ensam andra röster hördes närmre mig. För min ovilja att böja huvet ingen annans vilja tar jag nånsin mot och skickar dina tankar dit där dom slutar verka. Inga röster lyder jaget vägen går jag hur det vill sig. Sjunga fåglar samma toner tänker jag samma dagar hur jag vill att kottar faller styr jag världen ingen skadar huden orden ormen fiskar. Ritar kartor ändras världen nya städer växer upp. Gator gör jag och vatten rinner alltid mina fötter svala. Över alla är jag skriven namnet ingen vågat läsa simmar fiskarna med orden bilda böcker stimmen skapar. När jag blundar faller natten jordens mörker kan jag sömnen ge till vissa nåden funnit. Andra vandra runt och vet ej varför alla gator leder bort. Borta når de vapnen fulla spänner styckets våldsamma kraft och tänder ljuset trycker faller ljudlöst ner. Marken bär dom havets stora gravar öppna sjunker kistan genom gränsen sikt upphöra. Bar en stare deras gåvor fram. Altarets vita duk och fågeln korset bar på ryggen vandrar gången upp. Hon kan lösa tidens fälla där de fastnat snaror lagda andas in och allt ont är borta. Tacka fågelns orgel lungor. Tänk att ingen kan förlora leva är den första takten nånsin förd. Ingen vet min storhet falla ständigt falla mot det stora slut skall bevarat havets ögon ser det klara närmre du.Tärningarna över stenen rinna räknar vem av oss som förlorade. Ser vi båda ner mot marken ser varandras ögon genom ler då någon då man ser det båda veta.







28. Sommarn slut ännu vajar skördar åkrar plöjda grödan torkar. Små gårdar fanns det då några kor och hönor räckte. Svalare dagar komma frosten gnistrar blåa barren solens bana lågt mot horisonten gå. Stelnar paddans händer framför bilder kylan låste genom vintern. Ges så tiden till varje djur för sig kanske känner paddan tiden runt sitt fäste där den kroppen låser hela vintern. Alla ord som skrivs småningom fyller havet likt maneter driva utan vilja runt inget annat hänt än vågor seklerna långt tillbaka. Stannar inne staden växer husen höga än de högsta träden lever katten trött i staden väntar vårens rusning komma sitter med sin svans och söker bilder jag har målat minns jag alla tider som jag levat finns nu i den sista kroppen som är i nuet där jag verkligen är. Lägger ner mig vita lakan tankar vandrar i gamla kroppar som jag lämnat ung och lätt var det då när fjärrans fågeln kastar sig stupet över uppvind når då högre upp och lämnar skogen sträck mot söder mot savannen alltid främling alltid åter dubbla världar vet hon sett det ingen annan vetat kan. Samlar djurens själar för att fästa dem på akaciaträdets alla taggar. Sjunger utan stämmor klara djuren betar snart det nya gräset växte upp av vatten. Floder sjöar bildas fiskar kräla upp ur bottnens slam kanske varje handling ödet inte givet var.







29. Ensam euforin i magen värmde likt en orm mig igenom. Tiden flyter hastigt framåt virvlar stammar fällda grenar. Ån är fylld och går mot havet. Uppströms fiskar vill till graven föda. Trollsländor i grönblått metalliskt skina dagsländor många ytan faller. Kastspöt krokar låser käken fisken fallit i sin hunger. Barnet går mot hemmet 4 öringar räcker middag. Modern tyst med värken väntar lindringen och händerna berör de kalla vattnet rensar. Barnet ser nu fadern komma gåendes längs stranden blåsten hålla tankar avlägset vandra. Gräver landet potatis ärtskidor bönor. Huset litet utan marker rummen minskat då barnet växte. Duken saltet vita tallrik glasen döda kniven gaffel bordet skymning nalkas. Ät av djuren när de dödats ät av växter sten och pärlor snäckor stjärnor. Böjer de sig bordet över äta stilla utan ord. Ber en bön att Guden tacka för de 4 döda fiskar. Efteråt fadern frågar barnet hur de fångats vill snart skjuta änder duvor för dess hunger. Vapnet säkrat går till stranden fadern pipan hagel fyller sikta mot den största stjärnan. Orion stjärnklar lyser kulans resa ej som ljuset. Siktar barnet månens halva skära solen ljuset. Hörs det eka skottet länge mörka stranden vattnet stilla ljummen vind mot de båda. Göken gol ifrån söder dova svaga hörs upprepa toner två så enslig bäddad löven gula tallen vrider stammens grenar uppåt uppåt mot det öppna rymdens hav. Vände sig för tusen gånger tusen år sen människor mot samma ljus som spegla ogripbara ödet världar alltid slutna. Därför våra tankar söka himlens bilder nattens karta täcker aldrig tiden ut.








30.Liknar mina dagar spegelvända händer inte mätbart utan i mitt huvud tankar lever cellens brits de ligger länge innan någon tala vågar brista ytan krusning ringar sprider utan nånsin stanna vågen slår den även stiltje något litet vattnet vinner stranden nu färdas. Aldrig mer min röst skall läsa så förstördes strupens stämband skära luften eggen trubbig döva liksom fiskar aldrig läten hördes är min stämma ljudlös också ingen lyssnar det jag tänker vackert är den bilden ensamheten bevaras under ytan vattendjuren flyter dit jag för dem färger ger jag starka färger deras sätt att tala dessa läten svårt då endast två kan tala. Går jag ut ur dikten skapad som ett rum vilar inte länge där. Går jag ur min kropp och tankar också jag då färger talar ser du dessa vet du redan vem jag varit. Ingen vet hur långt den vandrat eller stegen kvar att färdas mot nånting som minnet glömde är jag annan hårda simtag djupt under ytan längre än jag trodde möjligt måste tiden nån gång fatta blind för tidens gång jag famlar. Alla dagar nätter blandas då jag minns att åter andas lungorna nu tömda bränner längtan luften uppåt ytan denna smärta eller hunger kroppen verklig åter känns den. Inte minns jag tidens gång hur den växlar hastighet timmar dagar nätter går förbi. Tankarna har redan gått i varje riktning visar färger vackra kronblad lyser blå och röda vita färger tala tänk i bilder ljudlöst eller rörelser. Sitter jag och väntar tiden hinna mig ikapp.






31. Konstigt är att inte veta varifrån kedjan födslar nånsin börjat inte heller vad jag är på jordens yta dagar komma ingen visar hur man låter tiden falla genom kroppen vilka muskler skall jag dra ihop och släppa taget sjunker nedåt alltid nedåt bland dessa tankar under havets tryck jag letar snäckor pärlor för att trä på trådar liksom tankar följer tankar inte färdas bara vara andra människor djur och stenar. Ligger på en plats i trägårn når jag himlen blicken också jorden skåda paddan kryper ur dess gömsle kvällen sval och trollsländor en fjäril fångar vinden fåglar landar överallt jag hör dem också grävlingarna betar riset går jag in i stugan katten ligger timmarna igenom. Dagarna har var sitt namn som inget säger blundar för att höra varifrån den starka stämman sjunger klarast vet då vem som vunnit slaget vilar ofta timmar låsta fast i blickens fäste vill jag inåt skåda varför tankar vandra utan mål de ändå finner nåt jag kanske glömt att jag en gång varit är man ensam vinner tingen överallt de undanglida namn och ord, ingens slav under språket tingen ville vara. Tänk i bilder ljud och fiskar djupt långt under där alla ekon tystnat ljudlös kvällen ser då nattens insekt komma. Åt då liten måltid skuren drack det vatten brunnen runnit djupa brunnar stå vid alla husen. Skorstensröken och fönster lysa vet att inte nån tillhöra längesen jag slutat leta. Vet jag är den fågeln med de starka toner dövar allting dagen väckt.







32. Himlens blå ett vitt sträck överstruken fågelns fjäderdräkt dess mönster vackra vinge solen glänser näbben gul och lätet åter samma melodi genom seklers eka toner samma men i nya kroppar alla dött och endast de sista sjunger efter tusen döda liksom vågen rullar vita skum är varje våg borta hastigt endast den sista stranden sköljer.
Bakom varje fisk uppburen tusen åter tusen döda bar den till denna tiden sprattla silver glänser fjällen röda gälar silar vatten. Går hon efter badet hemåt tidig morgon trettiotalets klara luft och ung var hennes gång genom hagar djuren betar stanna går mot henne kjolen röd och glatt var sinnet hade mjölkat alla färdigt dammet grusväg hälsar artigt sexton grader inte mer med tången skrubbad sommargästen hade annars aldrig kyrkans mässor lyssnat prästen hennes borta vara sade inget tillhöra. Bad hon framför 4 sländor om guds nåd att få vandra sommaren igenom barfota och vinden håret utfällt klingar porlar rösten stark intonationen var hon utanför de förbundna. Strecken vita efter flygplan himlens blåa rymd nu färdas högt däruppe till fjärran städer bönen hennes var så enkel. Låt det blå få vara blått låt det vita vara vitt.






33. Spruckna dagar komma åter trots min tro är utan fäste flöt iland en bro jag aldrig fick beträda. Primo zero namnet börjar bönen aldrig bett. 4 nätter var jag vaken visste inte hur man sover fråga fågeln. Tag en klo griper grenen huvudet i fjäderdräkten täcker lyssna så. Nära sömnen ljuden meningar kan bilda likt en dröm fågeln sade hör jag vattenkranen rinna blir till meningar jag lyssnar vinden sjunger psalmer kanske inget hade någon mening. Aldrig stigar ljungen blommar nattviolen skuggan träden vandrat har jag men allt var liv och stenar lever långsamt länge sländan skimrar korta timmar livet driver allt mot havet stranden fann jag nånsin vilken snäcka vackrast tätnar tiden mer mot slutet. Gå med mig några minuter inte mera orkar du talar jag med fiskens tunga lätet kan du inte. Sorgsna alla vägar bortåt dessa ting jag äger gav de bort. Trodde ingen att jag återvänder tiden har kanske endast en riktning leder mig tillbaks till stadens gator parker finna något mörkret glömde innan morgonljusets skarpa blick skådar fattigdomen min. Skrev ett brev 6 år efter hemmets bortgång mor fick veta. Allt man oftast döljer minns hon genomskinligheten och klara vatten vågor mina höstens öppna ser igenom allt som sommaren dolde. Sådan blev jag rinner ständigt orden ur dess källa öppna stämman röstens överlägsna styrka styrde jordens gång runt solen vacker var jag som hon mindes mina ögon öppnar dagen.







34. Stum är döden dova ekon minnet av dig snabbt förblekna tiden lång i graven evigheter kanske så. Gick jag så till fågelns kyrka ovan molnen ständigt solen skina bänkarna är hårda ingens läte högre var än stämman koltrast kunde sjunga melodin så havets eko åter nådde mina sinnen närvarande udda dagar bad jag fåglar dyka havets botten läste djuren fiskar snäckor betade gräset havet skänkte. Ingens fiskar vandrar kvällen samma toner fäller nattens insekter som svartnar svindeln när mig döden flyttar. Ber min fågel nåden för att leva varje timme är en gåva och i minne kvar finns allt att åter vandra. Ödet skänker samma dröm då bottnendjuren krälar ensamheten samma djur och människor. Bad då skogen fältens luftens alla sover dessa fåglar falla liksom regnet falla marken vatten täcker blir till bäckar åar floder åter havet täcks av fjädrar. Tacksam alltid ska du vara tingens namn får aldrig sägas tyst de sover nattens klara luft silas genom näbbens öppning. Ensam innesluten inåtskådande varje fågel ber för sig.







35. Andra länder andra fåglar människor säljer kryddor guld och ädelstenar fånga ljusets alla färger stjäl ibland en fågel guld en länk armen skulle pryda. Vackra guldet vill hon se i timmar långa glänser obeskrivlig färgen är. Snörde länken runt benet ovan klorna greppa svindeln flög hon norrut utan instinkt bara slumpen fröna åt hon åkrar vägar städer röken sover hon flygande och dagar nätter norrut för att köldens svalka leva. Såg jag tranor hägrar hade fallhöjd vingbredd annorlunda landskap vackra hennes fjädrar skimrar blågrönt visste hennes sjukdom dagar ifrån slutet. Allt är öppet allt står öppnat vida slätter inga gränser allt är alla givet de som flykten väljer skådar världen de som hemmet bundit skådar inåt lika mycket finns att se. Inget liv är nånsin givet allt är färdigt snabbt försvinna gå längs kanten av ditt sinne ser du själen spegla världen vice versa samma steg. Oktoberljusets klara korta dagar solen lyste svagt liksom guldet låg i skogens mossa snett det skurits på vattnet där solnedgången flyter ytan ovan.







36. Över staden molnen trycka värmen luften tät och hårdare man andas måste alla fåglar flyger sällan då. Bor i staden någonstans jag glömmer vart så är den sjukdom jag besitter. Vandrat utan minne allting nytt men känner ändå något annat. Bara natten minns jag vägen till porten trapporna och dörren bär mitt namn. På savannen zebror springa hjordar dammoln dallra hettan bar en fågel som jag sommarn såg på ryggen pickar huden. Här är gatan där jag väljer höger eller vänster måste minnas detta. Tänk på zebrans ränder svart mot vitt mot svart mot vitt igen. Nu allt mindre tänker jag på min levnad ligger stilla ser jag bilder barndomshemmet trygga rum. Dödat zebran hovar stampa sparkar bakåt skyddar kalven vill jag inte se jag blundar svindeln faller bakåt bakåt länge tappat fästet lukt av blod och kroppen söndersliten. Nattens kyla fuktig blåser går jag från savannen ut på gator i staden öppen allting nåbart fritt och allt kan jag förstå är sanning men rösterna från andra gör mig ensam övergiven så som det var tänkt är livet kort och lyser gatan ljuset starkt och bär mig. Står jag framför porten hittade till slut som alltid trapporna uppåt dörren skrev mitt namn på dörren katten sover jag klarnar tanken vaknat skall den vandra hitta något byte fälla längtar friheten i öppna marker sjöarna och havets vatten salt och mörkret råder simmar jag utan ljus mörkrets timmar andan hålla bärs jag upp av stimmen täta kroppar samman.






37. Natten slår mot rutorna och mörkret fyller lungorna nu andas tiden sover andra. Vaken drogen får mig öppna dörren drar kylan uppåt där jag ligger dessa timmar ingen äger då min tid. Tankars stigar nu igenvuxna inga djur där längre betar september visar ljuset strypa längre nattens ro. Tag ett simtag i ditt hjärta inte bottnar någon där röda ekon slå mot mörkret åter mörkt. Ingens hjärta fyra kamrar fiskens två. Sam igenom utan rädsla simtag efter simtag sydda för att hålla sömnens linje sträckt. Såg du framåt eller bakåt minns du vilken tid det tog. Alla slagen takten finner rytmen håller sikten klar. Färdas alla utan packning fick du mäta denna måttstock för den omättbara hungern efter luften svalde hann du fram i tid till slutet. Märkte kanske ingenting intet markerar målet vilsna blir vi alla där. Vilket håll är in mot strand och ut till havs. Ångrar kanske tiden insydd i ditt hjärtas hålrum rött är blodet ändå ingen vänder om.







38. Många månvarv lyst sen första dagen skiljts från tiden vet jag också denna vandrar olika hos varje enskild måste tiden ständigt gå. I min frostbitna trädgård färre insekter flyger sömnen börjar paddan tänka långsamt stelare är myllan snart vilar hon i kylan nästan död med många andra. Frusna sjöar som diamanter stråla universum ut. Flyger fåglar vissa söder andra stannar snart jag staden återser. Kommer sällan under vintern går jag gator parker nyfallen snö vackra monokroma landskap blinda vita alla är. Vet i skogen alla leva sina öden också mitt strövar där utan riktning hittar aldrig hennes händer ljusets yrsel blända faller tidig morgon marken djupt under 5 meter ner jordens lager vatten rinner nedåt oftast nedåt rinner känner tyngden jorden hålla. Uppåt små men många tankar bildas ytan nådde jag och luften åter andas lungan. Snön faller täcker tankens väg och inget kan jag längre finna än ett nu som ständigt obönhörligt skjuts framåt framåt som om ingen annan riktning tänkbar var.







39. Slutna dagar bära tyngden tiden väga mer och mer. Stilla regnet rinner rutan fönstret ser jag samma trädgård bunden var jag till en blomma böjd så ytlig ändå kunde jag inte simma eller flyga gråa moln på havets yta flyter in mot mina stränder. Alla andra flöt med tidens vatten nedåt nedströms utan oro. Jag har inget jag kan visa utom fåglarnas toners vändning skalor saknas är det enda vackra jag kan gå dit om du önskar lyssna jag har ingenting att säga dig. Se på ögon stelnat blicken tallens grenar barrens mångfald stammens färg i rosa brandgult lila gråa låg därunder älgkon nyligen hon ställde kroppen i stående vila stilla skådar inåt väntar. Ligger på min säng och vet att ensamhet blir allas hopp. Med åren minskar vi att tala då allting redan sagts av många tanken kan jag inte stoppa går den svåra vägens branta lutning faller sönder rasar spolas bort av fotsteg går jag fram till havets ljud och blåsten gör min döva stämma likna de som missat sista resan går som dom omkring och väntar regn upphöra någonstans är himlen blå och sommar råder hjälper andras sinnen blomma korsar jag din väg så säg mig inget vänd bort blicken ner mot marken sanden gruset och små stenar.








40. Många timmar samlas rinner ner till sjön där tiden långsamt gå och allt som rör sig sjön omkring långsamt eftertanken ekon bilda varje tanke stilla stå innan djuren för dem inåt idisslar långsamt några kvigor ligger björkarnas skugga täcker kroppen solig dagen tyst framskrider ingen människa syns där nu. Värmens tunga doft av sommarn orkar få arbeta längre. Tyst jag säger inget vid det bord där andra talar under middag tänker inget finns en oro ogripbar den tar mig nedåt lämnar bordet åker till mitt hem och försöker värmen uthärda något jag har glömt var viktigt tiden gått och aldrig når jag. Saknaden en del så självklart varje enskild given liksom längtan utan att man vet varthän. Öppna vädersträck och vägar skogar fält och ändå fastlåst livets få val gjorda vill jag finna denna sjö och sitta längs dess klippor gick jag alltid för fort för att se den nu för sent om kvällen. Staden står där den jag aldrig lämnat vet att natten vacker blir. Svalkan ljusa mörker nattens timmar går jag åter för att tänka det jag aldrig gjort och fått. Duvor över torget stå och flyr då någon nära kommer. Stranden stenar musslor vattnet allting minns jag tröttnat på. Mer jag går i minnets tidlöst höga vågor skum och lä för blåsten sökte. Tiden går om allting så småningom vet jag vem jag blev. Ändå känns denna natten bättre sover gör jag inte vilar i de vägar mina tankar bildar ord på ord som greppet lossnar flyter fritt i vatten nu.








41. Ser jag spegeln väggen hänger aldrig vill jag nånsin se ansiktets åldrar skiftar ständigt undvek för att inte veta vilken tid jag vaknat i. Går inte upp utan ligger dagen genom för att veta hur jag flyttat länder hav och berg och även städer lät jag uppstå gjorde sjöar stränder fälten vida öppna blåsten svepa havets linje allt på känn. Fågeln såg att allting ändrats nöjd hon lät strupen ljuda nya toner melodier svart var hennes fjädrar näbben gul. Allting ändras när man sover går man tidlös vart man vill inga hinder allting händer under drömmen rinner vattnet bäckar sjöar hav och tårar bordets vita strukna duk var av linne vävd. Trädens kronor gröna skimrar stenens stora kropp skall vila ristat in dess enda tanke rådjur ligger i det höga gräsets spridda. Ormbunkarna skuggar insekterna luften mättat ingen överskrider denna tystnad som nu samlats sprider skogen staden länder luften stilla stå tills regnet falla och jag blundar motar dagen tiden ger sig slutligen den saktar in och stannar vid en sjö och rådjur stilla stå och dricka klara vatten kyler strupen innan lätet lossar bilden allting återtar sin form.







42. När skall tidens ände komma fågeln tänkte allting stannar inget rör sig kanske allt också skall försvinna bakåt inget eller står jag evigheter samma ställe ändras aldrig eller faller allting inåt söndras bort. Bakom tidens slut jag tänker vandra genom stelnat landskap flyga hesa skrik jag låter eka högre än när havet dåna för jag finner alltid någon tid jag gömt bland riset denna räcker och jag skapar mer av tiden tills jag låter regnet falla luften klarna sedan blåser åter vinden genom tallens barr och ingen annan finns än det jag skapar aldrig mer nån annan fågel blir jag evigheten ensam härskar över jordens dagar som får klotet åter snurra ökar tiden ständigt gör jag växer genom människors gamla tankars stigar osynliga och orden saknar för mig mening men är vackra trä runt foten likt den ring man en gång satte ena foten och orden spränger sakta ringens hårda järn och då jag vunnit över människor och att hatet söndras. Mina toner åter låta som långt innan tiden stannat för den stannar alltid då man dödar dagens frihet nattens fria timmar år och sekler.







43. Stiger vattnet höstens regn och våta marken fuktig luften överallt vattnet nedåt rinner till den lägsta sjön där stigen runt vattnet tagit. Denna dagen alla vrider huvet bort och ingen vill dess timmar äga. Skogens fåglar ruggar fjädrar andra samlas i små flockar rävens päls är våt och markens hålor fylls av liv som gömmer kroppar för att sova vinterns djupa medvetslösa utan drömmar vänta tiden ut. Jag sitter vid ett bord i staden äter maten jämte främlingar jag vill inte se deras ögon blicken bara döda tingen fäster för jag kan inget säga. Frågar den som sitter jämte närmsta kyrka går jag dit sitter bak bänken läser något ur Predikaren blåser vinden hårt mot kvällen lämnar fåglar på taken skriver ord de funnit ibland skräpet blir nog bättre då jag skådar längre bort och anar natten komma långt i fjärran går den mot de som bett dess mörker lindra värken ljuset skänker alla svaga ser de sällan litar helt på hörselns skärpa. Går i mörkret in och låter ljuset stiga mig förbi. Lyssnar blundar hör jag röster från förr då de levde sina liv i ljus och mörker når jag tiden bakåt som om det vore nu.







44. Ljuset slingras svagt uppåt likt skorstensröken luften tunn dess fästen bär mig knappast trappan stegen plankor nedåt kylan tränger genom kroppens stelhet bara vatten för att svälja mediciner tar jag med. Kammaren är mycket liten detta minskar oron lossnar jag ur dagens fästen drev som drivvedens ljusa lätta grå mot klippor sköljda utåt havets stora vida bredd så lång jag kunde inte fatta. Mängden vatten är det största jorden rymmer lever där fiskar ryggradslösa djur och alla sjunker småningom mot botten under veckor föll den döda fisken mot mörkret bottnen djupt är natten ständigt här och dagen kan här inget nåbart finna. Söker mina händer slammet sanden fångas i en tanke, varför är livet svårt att lämna ingenting är nytt och få de vänner som jag söker. Ensamheten svår att lämna från sig likt en ring av guld den binder fingret visar att tillhöra tingen där de rör sig mycket mycket långsamt över tiden stenen växer lika långsamt så man kan ej se eller höra som det mesta är all kunskap tro på något eller vissnad vass. Går med skogens fågel ut ur trägårn höstens stigar av löven fyllda vattniga vi vandrar in mot sjön där ingen setts vi vilar tysta klippans värme. Fågeln vänder huvet bort.







45. Längs en rand av svultna timmar djuren gå där floden torkad dammet gnuer faller
sidan utan vattenlungor. Betar deras ögonfransar hettan luften tjocknar glansen stum och utan bilder på savannen. Små är stegen under busken hoppar snabbt bland löven fågeln med det röda bröstet sjunger sången om och om igen. Liksom dagarna komma i ett flöde vatten bäcken rinner dessa ur min hand. Ingen stämmer bäckens ränna sjön förses året om. Simma ut i mörka vattnet björkar höga stå och tallar längs linjen vattnet bilda. Jag kan inte nå trädens toppar inte sjöns botten går i vattnet ner och tar ett par simtag färdas mest i tid och vatten. Hur allt ändrats skogar vuxit upp och överväxta stigar stranden dock av sand utan stenar. Slät som hällen kinden skinnet satte foten som förstörde bottens jämna vågor små. Hemåt är en katt att följa från min barndoms sommarställe minns jag hösten genom landet staden ligger tyst och låst i septembers tunna dagar. Ser jag skogens fågel dansa under snåren vet jag tiden länge skall den fågeln äga nattens regnbåge den från svart och grått till vitt.






46. Morgon oro klockan slå i magen väntan kvar att vila täckets värme ute kylan småfåglar kan hoppa flyga i den kylan liten kroppen håller värmen snön har fallit grenar vita tätare skogens träd nu skymmer sikten mot vägen alla ljud har dova dämpats hårt sover humlor under jorden katten lagt sig nära värmen stiger över takens plåtar ännu dröjer ljuset. Somnar återfärder drömmarnas logik är klar och verklig blundar hör jag barnen leka länge sedan klockan ringde vet att vid min sida ligger någon som jag mött igår. Någon kan ibland dig välja kanske stannar denne några stunder. Inget vet jag tror mig vara någon annan fönstret öppet kylan väcker oron som jag burit våren sommaren och hösten även vintern tynger ner. Väntar tills nattens himlavalv är klart och läser stjärnorna och djurens bilder som man tecknat liknar de inte ens sin sitt sina. Simmar sedan ut ur stoppljus genom gator snö som bär likt vatten ändå olika som natt och dag.







47. Nattens timmar långsamt gå ser man tingens gång mot rummets mitt jag fokuserar ljusets återspegla i ett pianos ben golvets parkett sliten stum och grov mot handens fuktig mossa mjuk mot mulen några betar nattens timmar. Stilla djuren ligger slättens yta gräset döljer inga stå de sover kanske lättaste stigen över vingen snår igenvuxna granar tätt mot huden skrapar skinnet mörkare här än någonstans mattans barr är sviktande och fuktar långsamt allt igenom går hon förbi och ljudet högre svårt att rikta tystnad när hon viker benen under ljungens torra vila. Hörs en fågel lätet liksom tystnaden endast en gång genomtränger sedan blåsten dövar ljuden gatans lampor skapar rum av ljus som slutas mörkret rinner fritt över gator ingen glömd vid hållplatsens vända sista vagnen gått och tomma spåren glänser över gruset också väntar natten där. De som sover rör sig också ingen veta vilka vakna tänker bilder dagen före skänkte ögat slösat dessa över bordet glasen aldrig tömda hörs ej längre är deras måltid redan över kanske någon kom i natt.






48. Dagens rutor av tid och siffror räkna nu när vårens kyla släpper greppet djurens låsta statyer åter rör sig djuren upp ur jorden levat vet då vissa sista sommarn denna samla värme innan allting svindlar utan moder huvet bakåt faller flyger fångar gränsen då den överskridits. Se det blåa havet himlen fyller. Vattnets hägrar vita flaggor för att visa jag gör inget motstånd låter fångas vindens ljumma tiden rör sig reser sig från betets gröna spruckna landskap diar kalven modern. Allt kan skrivas in i siffror underbara formler fyller bilden säger inget tyst utan ljud rör sig fågeln långt in i riset. Korsets tyngd kan sammanfoga allt det röda söta bären drypa åderlåta binda sidenväven fiskar bär i bäckens strömma sken öppna den fördämning djuren byggde dräpa nackens mjuka linje dagens byte spiken fångat rak och tavlan målades för länge sedan redan mörknat den som står vid husets knut. Ännu då stod stängsel gärdsgårdens stenar vandrat hade katten klorna spärrat och vässad lien gräset faller mjukt och långsamt in i eftermiddags dis och röken ifrån bilarnas köer ringlar in mot staden känner sådan klarhet stannar för att leva nära. Allting blir du och du är allt och det enda jag kan mista. Vandrar mina minnen stigar eller gatan väljer mig en väg mot du. Bad jag min fågel flyga lågt och länge aldrig landa aldrig vända huvet bakåt alltid vila i den vind som stiger aldrig gränsen överträda.







49. Detta är dagen detta natten står jag ensam vatten regnet rinner ständigt mina tankar såsom mörker sipprar jorden tyngre vätan måste föda skogar betesmarker djurens ögon vatten burits genom det torra havet länge inte ändras nåt av orden kvickt de dyka djupets täta tyngden gick med tid som pressas uppåt ytan alla andas luft och vatten tiden finns ej alltid i din hand. Över sjön ekan flyter kartans koordinater märkta över sjön då sänket kastas ut. Sikten upphör ännu längre ner mäter sänket djupet av den kärlek som jag och du andas mörkt om natten ner till bottens fäste. Fåglar fiskar dör i drivor vinden alla havets stigar fylls igen står jag stilla benen stadigt brett isär ser jag över andra blicken möter ingen annans huvet lutar något bakåt vacker en gång fångad i din blick och gömd där finns jag endast när du minns den stunden hur den vandrat genom livet som du levde vet jag inget endast du kan säga om jag är.

































Fri vers av Matts Eriksson VIP
Läst 16 gånger
Publicerad 2023-05-03 17:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Matts Eriksson
Matts Eriksson VIP