Yrseln på scen chanslös
Jag faller handlöst
De reser mig upp
Jag är lämnad av den lilla rekvisitan
Orden jag dragit över scener
Publiken ser bort
Inga applåder
Jag har redan sagt allt
Som fått deras sinnen vidgas
Och öppna själsliga gömmor
De tittar bort och pekar
Jag har ett behov att upprepa allt
När allt har upprepats
Sviker mitt tvång för de som känner igen
Allt, skall jag kanske måla
I vattenfärger affischer
Att sjunga en sång jag var fäst vid
Eller vänder jag mig om
Och går från scenen
De leder mig bort
Och den som kommer efter
Kan fånga och trollbinda publiken
Med ord som öppnar vingbredden
Svävar över scenen
Öppnar upp med orden
Själsliga insikter
Deras sinnen ökas
Och det är nytt
För mig vars ord falnat
Till glöd till aska
Jag måste finna mig igen
Som en annan
Att dra från scen till scen
Att uppträda med allt färre ord
Som dragits allt för många gånger
Andra efter mig skall ta över
Och blända som jag en gång bländade
Åskådarna tills mina ord också
Blev deras rekvisita
Hur orden uppträtt över scenen
För många gånger
Och tvånget att skriva
För min egen skull
Är det inte det vi alla gör
Allt upptäcks
Allt faller handlöst
Allt är över
Scenen blir ett slutet rum
Där bara jag når fram
Fågeln som flyger och flyger
Faller nedåt
Över scenen dess vingar
Brutna och kan inte flyga mer
Det går mot kvällen
Det går mot slutet
Som uppskjuts
Och faller handlöst
Jag ligger redan på min säng
Bilderna i taket frammanar jag
Jag följer dem ut
På stigar och vägar
Öppnar de för mig nya landskap
Jag ser dessa bilder jag inte kan
Överföra till ord
Orden flög ifrån mig
Jag är ensam
Jag är ensam och det känns
Att inget dela med någon annan
Katten ligger på min mage och spinner
Jag dröjer mig kvar i det lugn
Katten spinner mig tätare intill
Jag känner hur pälsen värmer
Och jag lotsas förbi alla undervattens skär
Av katten som kan lotsa mig
In i hamnen
Låter oss ligga i en båt
Och vågorna slå mot dess sidor
I denna förunderliga stund