vi fryser bara ensamma
när sentimman möter mörkret
flyttar det iskalla stålet som gärna
penetrerar det ömma och vackra

livet vaknar upp utan förmultna löv
som minner om dåtidens egendomliga förfall
och målar om ynnestens enda avsikt
att följa livets goda med så små medel som möjligt

låter vätan få tryta medan solljuset åter tänder möjligheterna
att få rätten att välja trots att valet redan är gjort
och konsekvensen vilar på på den stillsamma skuggan av ditt jag

det må vara en omöjlighet att andas utanför livet
men inget ska någonsin få oss att tro
att vi ska acceptera bristen på leenden

hur befriad vi än kan vara på mänsklig närvaro
är vi aldrig själva, någonsin
där blotta frånvaron av rädslan
alltid värmer våra själar