Här står en människa och ser sin räddning
lyftas upp till säkerheten
undan tanken på alltings fördärv.

Undan oviljan att inte se sin vän,
som sig själv, värdefull.
Då söker vi oss in i själens tysta mörker.

Du vet, den som inte kunde
det den ville. Och den som inte ville
det den kunde.

Tankarna lyfter, som bortryckt av en tromb,
inför synen av den stora kärlekens
timmes anländande.

Fred, det är Fred! Till slut.
Som att somna bort från sin krigströtthet
och kanske le på nytt.