ändå vi,
förbi ett tillsammans
medan skuggor av stjärnbelyst himmel
plågar döende leenden

vi förstod allt det komplicerade
men kunde inte förklara det simpla

det bröts
mellan två knogar
som skulle krossa raseriet

och

vi lät regnet passera
men skurarna upphörde aldrig
medan tunneljuset hånskrattade
då drömmarna yppades
i en svag förhoppning
att kombinationen var helig

inte ens ett uppvaktat jag
kunde längre rädda
eller fånga den skit som ständigt föll

vi levde hela livet
på utslitna minnen
av de sekunder som väckte dagen

huruvida vi ens existerade
fanns inte ens på dagordningen
för ljuset gick alltid att släcka

i mörkret såg vi inte varandra
där kunde vi alltid älska
tills hatet motade svärtan

ändå vi,
förbi ett tillsammans