Hon svettades. Hon upprepade om och om igen sin bön om hjälp, men han verkade inte höra henne. All hennes kraft kändes som om den var på upphällningen.

- Snälla hjälp mig Erik
viskade hon ut i mörkret
Då hörde hon hur en nyckel vreds om. Hon darrade, bet sig hårt i läppen för att inte börja gråta obehärskat.

- Sover hon
Den kvinnliga rösten gick inte ta miste på.
- Mamma?
- Nej Clara, din mamma dog när du var en liten flicka, minns du inte? En smitningsolycka, du såg det hända.
- Tyst snälla tyst.
Minnena var för hårda, för kalla, för blodiga, för otäcka.
Hon hörde klackar mot golvet, stengolv, eller betong, hon kunde inte avgöra.
- Vi är här för att klä om dig till cermonin
Snart insåg Clara att det var flera människor i rummet. Man slet i henne från olika håll och hon kände kylan ända in i märgen när hennes kropp var helt avklädd. Hur hon kunde känna sig generad när hela hennes kropp skakade av rädsla kunde hon inte förstå.
- Sluta dreggla Conny
Kvinnan som varit i hennes mors ställe under största delarna av hennes barndom fräste. Iklädd endast rep och ögonbindel låg hon på en kall hård brits och darrade.

Hon hörde hur något fräste till, som då eld möter vatten.
- Var vill ni ha märkena
En okänd kvinnoröst viskade respektfullt.
. Ett kallt finger petade på två ställen, först just under bröstkorgen, sedan just under naveln. Clara höll andan. Hon förstod att inget gott kunde komma ur detta. Sen kom smärtan

Hon skrek allt vad hon var värd, någon tryckt in en illaluktande smutsig trasa i hennes mun, men hon fortsatte skrika. Hon kände lukten av sitt eget brända kött, för att inte tala om smärtan som nästintill förlamade hennes kropp.

- Sista märket kan du sätta här.
det kalla fingret nuddade vid Claras nacke, den här gången var hon förberedd på smärtan, men kunde ändå inte hjälpa att hon gled in i ett lugnt mörker, där kunde ingen smärta nå henne.

Rösterna i rummet ekade som från långt avstånd, hon kunde inte avgöra vad de sa. Snälla hjälp mig, hennes läppar rörde sig men inga ord lämnade dem, sedan var hon stilla... och tyst...

- Kläd henne i den vita sarken med guldkanter.
Man slet i den slappa kroppen, vred på den, ryckte... hennes ögon var öppna, men hon varken såg eller hörde. Inom loppet av några minuter var hon klädd.

- Hon är nu redo, viskade en röst mot den stränga ledarinnan.
- Så ta ut henne till altaret då, blev det ilskan svaret.

~

Han hade inte insett att han lämnat sin pappas hus, än mindre att han var ute på kvällpromenad, barfota endast iklädd jeans, slarvigt påsatta jeans. Det daggvåta gräset smekte kyligt hans fötter och på något vis visste han att han var på väg, men inte vart och inte när han begivit sig. 

Rösten var som förbytt, det lät som flertalet röster som skrek efter hans hjälp. Bönen hade förvandlats till ett krav, han kunde inte motstå det längre. En vass barrig gren rivde mot hans högra arm, men han berördes inte. Han passerade gården. Huset låg i mörker. På något vis visste han ändå att hon inte var där. Han gick in, han hade aldrig varit på övre plan i huset, men med bestämda steg gick han ändå dit. Raka vägen fram till ett förråd, som var låst, men han visste att nyckeln låg i vasen intill fönstret, rösten talade om detta. Han öppnade dörren. Sträckte fram handen mot en byrå och öppnade den trejde lådan. Han drog ut en gammal pistol av för honom okänt märke. Han tänkte i kaoset som rådde inom honom "jag kan ju inte ens skjuta en lagårdsörr" men stoppade pistolen och de patroner som låg i lådan i sin ficka och lämnade så huset.

- Du känner inte mig.
Alla röster utom en hade tystnat
- Jag känner dock dig
- Du är utvald, du måste segra, annars vinner ondskan.