Cha cha cha är grandios.
Slår ut allt.
Han går från aggression till dans och kärlek till livet.

Jag ser mig själv i texten.

Gråter så skönt varje gång.

Han är inte rädd för världen.

Det är då tårarna kommer.

Det är inte sorg...naturligtvis.

Glädje.....ja nånting åt det hållet.

Eufori....kanske.

En tro !

På det goda !

En evig tro på det goda !

Och jag tycker att poeter som ännu håller på ondskan
berättar öppet om det.

Ni är så invecklat överintellektuella och
döljande med er aggressiva syn.

Jag kan ännu inte fatta hur känslomässig kyla
kan döljas med intellektuell finess.

Varför så många poeter går på det.