Jag ber dej berätta saker jag inte vet
På språk jag inte hört

Och dagens hålmönstrade linnings-fåll är som svedd fåfänga,
en förgänglig papperskuliss i färd med att brinna ner

I väntan på skymningens beslöjade mörker viskar vi våra djupaste hemligheter till varandra

Och just så vill jag bli kysst
Som om du smakade på det som inte kan skilja mitt inre från mitt yttre

Och jag vill förakta dej för att du skälver min själ och stjäl mitt värdsliga kött

Fast ,

vi är eoner över det fysiska
och universum är bara delar av helheter,

och allt är runt och jag är konvex och du är konkav.

När jag vänder

mej                   ut                  och                    in
och bär nattens lömska som mitt nya språk

och vi som alltid gråter med slutna tårar.
vad förstår vi?

vet du att

i natt skriver himlen nyfödda stjärnbilder på Hebreiska, fyller tomrummen, för flykten,

Och för allt jag gör

för att inte tänka på dej

Är att be 

dej att Känna mej

’För vad vet världen,

 om dom sköraste av dårar?'