"du bottnar i gifterna
Det okända och det bekanta cirklar runt varandra
Och mitt jubel ekar länge
efter att den klara solen bländat mig
Hon sa - Det skadar dina ögon.
Så vad vet du om att begära din egen utplåning?
Hur länge måste jag vandra
för att tappa bort mig själv?
Försök inte möta min blick
Jag kan inte längre se
pågrund av det jag sett
Benen dignar under tyngden
Men känner inte igen markerna här
Har förlorat sig
Har lagt sig till vila
Jag vill inte ge dig av mitt hjärta
Ty ännu ska du skyddas ifrån smitta
Jag fingrar på yxan
Som glömts bort i gräset
Luften är för tung för att andas utan våld
Märk väl - Ingenstans väntar den mjuka halmen
Nötta skor faller av fötterna
och ber asfalten om förlåtelse
Änglarna vänder sig äcklade om
-Beräknande hundar

Om sorgen jag bär på är min egen?
Nå, jag fann den i djupen varifrån jag kom
Innan det första andetaget dragits och luften låg orörd
Innan mor min bar på fostret
Bokstav för bokstav
Förpassas jag till helvetet
Brinnande vindspel darrar
På kanterna av bibelns pärmar
Otröttliga, otröstliga toner
Vibrerande i jordens innandöme
- Vad mer undrar du?
Varför det brinner.. brinner..
Den frätande eld
Sorgens oupphörliga
- Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt
Jorden talar med sådan klarhet.

Skyll inte på mig när ankaret lossnar
Och flotten driver än hit, än dit.
Orgeln av blod blottar sina röda klövar
En sådan framförhållning krävs
Att framtiden slår knut på sigsjälv
Och dansar i otakt med gårdagen
Det är det knep med vilken man undviker hans huggtänder
Vässade rakblad
Bödeln som står med vapnet draget.
Nyårsnattens sista timma förbannar morgondagen
Men sålänge Opiumet växer
Och välsignar den som står med handen öppen
står jag med handen öppen
Och huvudet avhugget
Kantstötta ramar fångar in bilden av evigheten
Den aldrig så oönskade ormen
gömmer sig i skuggan av dina fötter
andas i det fördolda
Jag hör hans andetag genom mina slutna ögonlock
Sekunder och minuter
Dagar och nätter
Tidens alla ansikten staplas på varandra utan omsorg
Det är ett sådant ljud i odjurets skälla
Detta outsägliga mörker
Dessa olycksaliga dygn

Jag går så fort jag nånsin kan
Att gamar vänder om i flykten
Ljusa blickar ömt mot allt mitt sargade
väntar vid vägkanten
Det syns inga tecken i mitt ansikte
Men vad som blivit kvar har icke blivit skonat
Den stumma klagan stiger med solen
Vandrar över dynerna
Slår sig fram och upp
Slår sig bakåt och ner med spruckna händer
Om du ändå hade haft en famn jag kunde lägga ner mitt huvud
Om du ändå hade vaktat mig som herden vaktar lammet
-Håll ögonen på offerlammet
En handfull jord faller oss till minne ner i mörkret
För mannen som bad
För kvinnan som grät
Och för barnen
Dom som skrek men aldrig tystnade.
Kvinnan i tältet
finner inga linjer i min hand
Du knuffar till min axel
Med 100 händer
1000 fingrar
Och blinkar till
Dina ljusa blickar ömt mot allt mitt sargade"

2016