"Jag vaknar utslagen i trappuppgången
i en pöl av blod
Utanför min trygga borg av trä
och låsta nyckelhål
Min hunds stora blida ögon vaggar mig till sömns
Och somnar sedan själv i mina armar
Mina lungor saknar luft
Som en tom påse gör sitt innehåll
Jag luktar död av det jag dricker
Tyngden bär jag som en krona

Du är min klagovägg
Där jag vallar mina får mot klippans kant
Du tåflörtar med mig under slaktbänken
Ovanför hänger stela kroppar
av alla färger, former och storlekar
På snedvridna krokar
Häv dom tillbaka genom forntiden
och åter in i moderns sköte
Gräset och jorden andas lättat ut
Under dina fotspår
Betandes på de slätter dom kallar sitt hem
Mina breda höfter
bär på Palestinas alla sorger
Vikingatidens gamla anor visar sitt kött
av pyrande spetälska som bugar och bockar

Regnet rinner i strida strömmar
Nedför spårvagnens fönster
Dess plingande påminner mig
om min moders trygga jollrande
Rälsen leder åt två motsatta håll
Och går mig på nerverna
Mina ögon greppar inte solens strålar
Som kastats på elden
Tillsammans med människornas ruttnande sopor

Jag föll och jag tror jag faller än
Och har lärt mig sörja dom som ännu lever
Det luktar as där jag sovit
där jag rört mig
där jag laddat mina vapen
Min faders guldplåtar går genom isen
Och jag går skymd av berg och burka
Han lovade oss för länge sedan
ett land av både mjölk och honung.
Men gud ger sällan med bägge händernq
Allt jag ser är vad det borde vara
Vart tog det döda barnet vägen?"