"Mina axlar är tunga av ånger
medan du trycker ner dom genom sopnedkastets trånga öppning.
Den gråa dimman är en kompromiss
mellan dag och natt
Och med skakande händer går dom varrandra tillmötes
och erkänner sig besegrade
av sin rädsla för ensamhet
Tiden släpar sina tunga ben
över bibelns tomma ark
De år som är kvar
har redan sett sina bästa dagar
Och ruttnar som mörklila plommon
I mina föräldrars trädgård

Ju högre kyrkans klockor slår
vandrar våra hjärtslag vilse
Dom väcker mina bortglömda sår
Så att de blir till levande väsen
De som står uppradade bakom min rygg
när ingen annan fanns att finna
Mina egna händer skakar hand vid Amors båge
Vindruvor hänger lågt på sin ranka
som människoliv gör i sin leda

Det är minusgrader och mina kläder är blöta
Sjölejon samlas vid viken
och deras djupa brölande hörs
genom jordens 3 blödande världshav
vars nervösa blinkningar
uppgår i de vilsna tranornas längtan hem
"Ty äldre än Gud själv är Guds vrede"