Han vaknade upp, någonstans i skogen var visste han inte. Han var barfota och iklädd smutsiga jeans... i fickan en pistol. Erik flämtade. Försökte febrilt minnas, hade han druckit igen igår? Eller hade han tagit emot ett piller av någon... men det stämde inte, han var ju hos sin pappa för att hålla sig borta från allt elände.

Små flimmrande bilder dök upp framför hans ögon. Minnen? Drömmar? Han kunde inte avgöra. Men rösten fanns där i hans medvetande som ett kvardröjande eko. Men vad skulle han göra nu då?Han sökte febrilt med blicken i hopp om att se något som kunde ge honom en aning om var han befann sig.

Ingenting. Bara träd. Träd. Och mer träd.
- Typsikt att mobilen inte är med
frustade han irriterat. Började gå lite åt öster, för att stanna och känna efter, Öster kändes fel... väster? Nä... efter tio minuter och femton steg sjönk han ner på en mossbeklädd sten och försökte skaka liv i hjärnan. Han ruskade om huvudet ordentligt. Och när han slutade insåg han att någon stirrade på honom.

Ekorren satt mellan två blåbärsristuvor och blängde.
- Äh, sluta glo annars gör jag en mössa av dig
Erik fräste. Att vara vilse, barfota i skogen hörde inte till hans stora favorit sysselsättningar.

Erkorren fortsatte stirra. Gnagde lätt på en kotte men släppte aldrig den arge mannen med blicken.

- Schas jävla lurvtuss
Ingen reaktion. Erik ställde sig upp, tog tre hotfulla steg mot den envisa ekorren som tycktes lyfta ett ögonbryn och hånle lätt innan han snabbare än vinden försvann uppför närmsta träd. På något sätt kändes det ändå för Erik som han hade vunnit och han log belåtet, tills han hörde röster, men den här gången var det verkliga röster.

~

Jerker kände hur magen knöt sig. Nerver som han tidigare tänkt sig sakna gjorde sig kända med en mäktig kraft. Conny hade inte sagt pip sedan de börjat vandra in i skogen. Tystnaden var värre än vad hotfulla ord någonsin varit.

Hela tiden spanade han runt sig efter möjlighter att fly. Men han hade sett den äldre mannen springa och tvivlade inte en sekund på att denne skulle hinna ikapp på två röda. Ändå, hellre försöka fly än att avrättas. När de kommit till en glänta stannade Conny. Lutade sig mot ett halvdött träd. Tände en halvrökt cigarett och njöt när den tjocka röken slingrade sig ner i hans hals.

- Du ser nervös ut grabben.
Jerker kunde bara nicka.
- Vad är du rädd för?
Jerker kände hur hans handflator fuktades mer än han trott varit möjligt. Han försökte hitta orden.
- Eh... det är ju tydligt att du är lite missnöjd med mig...
- Jasså det är tydligt.
Conny sög på fimpen långt efter att den slutat pyra.
- Vad vet du om ikväll egentligen?
Två snabba blink med ögonen. Än hade han inte sett den äldre mannens bästa vän Whalter dyka upp. Men han visste av erfarenhet att den fanns till hands, och med yttersta trolighet skulle sköra honom själv som nästa offer.
- Jag förstod inte... jag menar... jag tror på Gud... och det där om allsmäktighet ... eh.. alltså, men... jag menar, kidnappning, alright, men...
- Skärp dig dumskalle, spotta ur dig orden, ser jag ut som en man som har hela dagen på mig att besluta om du borde dö eller ej?
- Eh eh..
Darrande fortsatte Jerker söka efter orden. När han stammat fram samma ord fyra gånger tog tålamodet slut hos den äldre mannen. Conny hade medvetet vänt den stammande mannen ryggen, men nu vände han sig om och stirrade honom rakt i ögonen.
- Du var ändå aldrig till någon nytta.

~

Smällen ekade mellan träden. Erik såg en yngling på 30-40 meters håll segna ihop i en hög. Mannen som avlossat vapnet verkade totalt oberörd när han stoppade bort pistolen i ett hölster gömt under hans jeansjacka.
Erik svalde många gånger. Fan det här var ju värre än en mardröm, i mardrömmar kände man inte sådanna detaljer som sitt eget urin när det letade sig ner för benen, eller hur fötterna frös av den kalla marken.

Mannen framför honom såg sig förstrött omkring. Verkade lugnt anta att han var ensam i den lilla gläntan. Han drog den yngre mannen en bit bort där det var mer snårigt och stuvade undan honom där. Erik darrade där han satt, ville helst försöka få hjärtat att slå tystare och andetagen att pausa om än bara en kort liten stund.

Plötsligt hörde han ett lätt litet ljud. Mannen vände sig om och sköt.  Den hånfulla ekorren flög ett par meter innan han livlöst slog in i ett träd.

- Skyll dig själv jävla ohyra

Mannen muttrade och slet av några björkgrenar för att gömma liket ytterligare. Sedan begav han sig iväg.

Erik satt tyst och bara andades. Aldrig någonsin hade skräcken varit så påtaglig för honom som nu. Ändå upptäckte han snart till sin fasa hur han smög efter den pistolbärande mannen, på långt håll, men ändå förföljande.

Efter vad som kändes mer som en veckas vandring dök ett par uthus upp. Sedan såg han kyrkan. Han hade kört förbi byggnaden många gånger. Nu strosade ett flertal män runt som om påven själv befann sig i byggnaden.

Han tryckte sig mot ett träd. Barren under hans fötter stacks och han känder sig frusen och obekväm till mods. När läget verkade tillåta det smög han ytterligare närmre. Mannen han hade förföljt försvann in i kyrkan och kom inte ut på ytterligare 10 minuter. Då tillsammans med Claras mamma. Erik förstod inte vad han såg. Hade den jäveln gett sig på  henne? FÖrt bort henne mot sin vilja. Men hur han än vred och vände på steken kunde han inte hjälpa att han såg att hon rörde sig fritt och på intet sätt försökte påkalla hjälp från omgivande människor.

De pratade ivrigt med varandra och hon såg ut att banna skytten. När pastorn så slöt upp till dem verkade behovet att komma bort från övriga växa och de tre kom närmre hans gömställe. Instinkten sa åt honom att fly, spring för livet, bara spring. Men han tvingade sina ben att bara stå stilla.

- Va menar du sköt honom.
Pastorn såg ut att vara chockad.
-  Ja du Conny här är din man och han sköt en kille som oroade honom något, han är väl skjutglad för att passa ihop med oss kan tyckas.
- Ursäkta jag står faktiskt här.

Marianne mötte hans blick med stenhårda ögon.
- Ja du gör ju det. Men du borde gå in och hjälpa till med förberedelserna inför kvällens cermoni.
- Mitt jobb är att vakta.
- Och kanske skjuta folk som inte behagar dig?
Erik kunde för sitt liv inte förstå hur någon kunde vara uppkäftig mot mannen, men denne slog bara ner blicken och gjorde som han blev tillsagd. Kvar stod pastorn och Marieanne.

- Det börjar gå för långt Marieanne.
- Jasså?
- Hur många lik ska det bli.
- Pessimist. Tycker du inte att några ovigdas själar kan vara värt den belöning som väntar oss?
- Jo missförstå mig inte.
- Nej Stefan, jag förstår dig. Men som du pratar kanske du vill gå på skogspromenad med Conny själv?
Prästen tappade hakan och hostat förskräckt till.
- Du behöver mig.
- Gör jag?
Tydligen insåg mannen sig besegrad och bytte fort ämne.
- Clara är så gott som klar. Även barnet har gått igenom alla förberedelser.
- Håll barnet hungrigt och modern drogad så ska nog kvällen flyta förbi utan fler missöden.
- Ja, du kan lita på mig.
- Kan jag?

De försvann mot kyrkan igen. Erik svor tyst över det faktum att telefonen fortfarande låg kvar på det lilla grönmålade nattduksbordet hemma hos hans pappa. Här satt han kall, blöt och rädd som en hare och tycktes bevittna något skrämmande hemskt...

Länge satt han bara stilla. Försökte tänka ut vad han borde göra härnäst. Plötsligt körde en bil upp vid kyrkan och pastorn och Marieanne försvann i den. Han pustade ut. Nu var det bara pistolmannen som skrämde honom, och en pistol hade han ju själv. Han tog upp den ur fickan och försökte förstå hur den fungerade. När han insett de mest nödvändiga släppte han ut en suck och viskade mot den skymmande himlen.

- Nu har du fått mig hit, vafan slutar du hjälpa mig för.
till svar blåst vinden hårt mot det träd han stod lutad mot, och till sin skräck såg han hur ett par av människorna tycktes se rakt på honom.

Som i drömmen viskade så en röst
Rädda dem rädda dem rädda dem, du är deras enda chans.