En kanna mjölk står och surnar i åskan,
och åldern glöms för en tanke om glädje.
Men livet pockar, så det finns ingen tid att leva.
Och är jag verkligen den som bestämmer
hur verkligheten ska bli?

När jag så vänder blicken mot regnet utanför
så ser jag mina vedhögar utan en tanke på
om vintern kommer till mig. Kanske är jag
redan borta då. Och att vedhögarna står där förgäves.

Mörkret har börjat lägga sig om nätterna
och livets mening kan inte förloras, eller förklaras,
för att den aldrig fanns. Men nej!
Jag blir inte bitter eller ältar min sorg.
För jag är 60 år nu. Och nu vill jag inte mer ge mig ut
på okända vatten.