Skymningen flyter in över skogen och har med sig stjärnorna, och svalkan. Min farmor, hon svettas när hon tar sig fram. Hon är sen, det är hon alltid, men hon skyndar sig så gott hon kan och värmen från dagen hänger kvar runt henne. Alltid sen, säger hon för sig själv, när hon kliver ut ur träden och in i gläntan. Det brinner tre eldar där inne, utspridda i en cirkel och hon ser att det bara är hon kvar nu. Hon sätter sig mittemot din mormor, som fortsätter se in i elden när hon börjar prata
“Vi ska bränna er flagga inatt”
Din mormor ser upp mot min farmor och fortsätter
“Vi har med oss krutdunkar, vi har katapulter. Vi har klätt svin i metall och spett och de dundrar mot er nu. Vi stack ut ögonen på fångarna och vi kommer sätta dom att springa sen, vilsna och rädda kommer de tjuta i skogen och alla era gömda krigare kommer komma fram för att ta emot dom och vi -”
Min farmor avbryter, inte så mycket med ord som med en blick och din mormor tystnar. Hon sväljer och elden brinner. Min farmor är fortfarande för varm, alltid för varm och hon beklagar sig över det, än en gång utan att använda några ord men med en djup suck och din mormor ser på min farmor
“Det är inte lätt att bli gammal” hon säger det, din mormor, och fortsätter “minns du när vi hoppade från klipporna?”
Min farmor nickar, och leende säger hon sina första ord “Jag minns männen som såg på”
“De gillade att se oss bada”
“De gillade att se oss nakna”
“Sak samma, det var ju dom också”
Min farmor ger din mormor en plirig blick innan hon slår ned blicken i elden igen och säger
“Det går så fort, att vara ung.”
“Och gammal är man så länge”
Min farmor låter blicken vara kvar i elden när hon fortsätter
“Vi har byggt vallgravar, täckta av löv och gren som döljer spetten som sticker upp där nere. Skicka svin ni, skicka fångarna, det finns spett till alla dom och fler därtill, er flagga ska brinna inatt”


Vid den andra elden sitter din flaggpojke bredvid min. De har fått tag på någon läskeblask som de delar mellan sig. Din flaggpojke säger till min flaggpojke
“Har du sett min kung, han i rött?” Din flaggpojke nickar mot den sista elden “Jag lovar allt, han skulle kunna döda dig och din kung redan nu”
“Har du sett min kung i grönt?” Min flaggpojke ser mot den sista elden “din kung kan inte röra honom ens om han ville”
Din flaggpojke tittar ditåt och kanske är det svalkan som skymningen kommit med som gör det för han ryser till. Han tar en klunk från burken och min flaggpojke tar emot den när din ger den till honom.
“din kung är ju bara en bäbis” din flaggpojke säger det och min svarar
“Och din är ju död”
Min flaggpojke dricker en klunk från burken, det kan inte vara mycket kvar i den nu men han ger tillbaks den till din flaggpojke. Din flaggpojke, eller min, flyttar sig närmare den andre och de är båda tysta sen och låter elden tala för dom.

Den sista elden är tyst. Din kung är klädd i rött, en sprakande färgdräkt med vingar klädda i fjädrar stora som mansarmar. En krona i guld och rubiner. Snaran runt halsen är gjord av rötter och strå, kanske är det värmen från elden som får luften att röra sig för hans kropp gungar sakta fram och tillbaka. Min kung, klädd i grönt, kan inte ens resa sitt huvud än. Hans blick är uppåt, mot trädkronorna och stjärnorna, hans rörelser är små. Om han gör några ljud hörs de inte, hans läppar är förseglade med tråd. Hans ögon ser, att natten är här nu och även om han inte förstår någonting så förstår han att det betyder något.