Han smög runt kyrkan. Bevakningen som han antog att männen som snurrade runt kyrkogården stod för var koncentrerad mot entrén och framsidan. Han fick sig genom en olåst dörr, kyrkan låg i mörker och han höll sig intill skuggiga mörka väggar.

Jag är ingen hjälte, fan vad gör jag här.

Hans tankar upprepades i hans huvud. Han stannade och kikade spänt mot kyrkbänkarna. Det såg ut som i vilken jäkla kyrka som helst. Fast efter stängningsdags. Plötsligt stördes tystnaden av en kvinna i lilaaktig kåpa som dök upp bakanför dopfunten. Hon skyndade förbi honom, bara en meter ifrån honom. Han höll andan och följde henne med blicken. Hon försvann ut.

Försiktigt gick han mot det håll hon kommit från. En trappa ledde neråt. Med darrande steg började han på en skrämmande vandring. Det enda ljus som stod till bruks var det från några facklor längs väggarna. Otäcka skuggor kastade sig framför honom och han visste med säkerhet att om han tog sig ur detta med livet i behåll skulle hjärtat ge upp vid känslan av frihet.

När han nådde slutet av trappan hörde han röster. En kvinna gullpratade med ett barn. Även om Erik aldrig träffat Claras barn var han inte dummare än att han förstod att det var just det barn som låg framför kvinnan. Även hon var iklädd en lila kåpa.

Hatar lila

Något hände. Fler personer kom ut i det lilla rummet. Upprörda röster, men han hörde inte vad de sa. Bara strö ord. Pastorn nämndes, och den heliga modern, ett klockslag. Han sneglade försiktigt på sitt armbandsur. Om två timmar. Tiden var knapp.

Människorna försvann in i en inre kammare. Försiktigt smög sig Erik längs väggarna närmre. Barnet såg ut att må bra, och stirrade med stora mörka ögon mot honom.

Snälla snälla lillbabyn inte skrika nu snälla

Han stannade upp vid valvet till nästa kammare. En kammare som var stor som en hel kyrksal. Två lilaklädda personer gick längs väggarna och tände ljus efter ljus. Erik insåg att det måste handla om tusentals ljus och fick bita sig i läppen för att inte flämta till.

Längst fram i mitten på ett bord låg någon. Han kisade och försökte se. Det var en förlupen lock som hängde vid hennes öra som fick honom att slutligen flämta till.  En man i lila kåpa såg sig om men verkade inte tänka mer på saken.

Clara. Hon låg där alldeles stilla. Blommor ihåret. Men livlös. Någon kom gående mot honom och han skyndade in bland de mörkaste skuggorna. Hans hjärna arbetade febrilt, hur skulle han kunna få ut båda två? Kanske skulle han bara ägna sig åt barnet, kvinnan där framme var mest troligt död. Pastorn svepte förbi honom, nog nära för att Erik skulle känna att mannen luktade svett och surt vin. Han bar ett en guldsmyckad dolk i handen som om det vore något av yttersta betydelse. Han spanade ut mot rummet.

Pastorn stannade vid Clara och sa med hög och tydlig röst
- Snart lilla vän skall du få göra det som var meningen med ditt liv. Liv föddes för att leva, medan du föddes för att dö