Hon levde. Paniken inom honom vällde upp som het lava. Pastorn och hans anhängare försvann in i ett inre rum och Erik flydde uppför trappen med paniken som en blåslampa i hälarna.

Han hade bara tur att ingen såg honom. För när han insåg hur idiotiskt han burit sig åt var han redan tillbaka i skogbryndet. Flämtande sjönk han ner mot ett träd. Något måste han ju göra, han skulle inte kunna leva med sig själv annars.

Medan han satt där kände han en mild bris. Plötsligt stod en gammal kvinna framför honom. Hon såg vagt bekant ut men Erik var inte säker.
- Kjells son
log hon och satte sig ner bredvid honom.
Hon hade ingen lila kåpa på sig men Erik skulle helst vilja springa sin väg.
- Såja vännen, inte ska du vara rädd för mig inte, jag är inte det minsta farlig.

Hon log mot honom. Leendet var vänligt och varmt, men Erik kände hur pulsen skenade. Paniken måste lyst ur hans ögon för kvinnan fnittrade till.
- Ingen var då rädd för mig då jag levde, varför nu? Det ger så mycket mindre nu när jag är död.

Kanske stannade tiden, eller åtminstone hans blod. Iskyla spred sig men kvinnans varma leende värmde igenom skräcken.

- Så ja, ta ett djupt andetag Erik, allt som händer händer av någon anledning. Det vore ytterst förargligt om du skulle svimma av för mig nu. Lyssna  istället så ska jag berätta en historia för dig.

Han kunde inte annat än lyssna. Det var som om hans kropp var låst och det enda som fungerade hans hjärta och anding.

- FÖr två hundra år sedan föddes en man med vad vi idag skulle kalla storhetsvansinne. Rupert var redan som barn väldigt självupptagen och trodde mer om sig själv än det fanns att tro. Han växte upp till en odräglig yngling och än en värre man. Nu hjälpte det förståss inte att han var det enda barnet i en familj som förlorat tre barn i missfall och ytterligare ett i en otäck olycka. Han skämdes bort, avgudades av sina föräldrar. När han kom ut i verkligheten och mötte människor som inte ansåg honom vara för mer än någon annan blev han vansinnig. Han tappade helt kontrollen och började hota folk hit och dit, han påstod sig vara en mäktig trollkarl. Fast det var klart, Rupert kunde inte ens det enklaste trick, och ingen trodde på honom. Så kom den dag då han lessnade på att vara byns skämt. Han reste iväg för att finna det han saknade, avgudadyrkan. Slutligen fann han en gammal kvinna djupt i den bergiga skogen på gränsen till Norge. Hon, var till skillnad från honom, mycket mäktig på magins konster. Än idag vet ingen vad för byteshandel de idkade, men hon tog honom som lärjeunge, de gick till och med igenom den procedur som krävs för att ge honom de krafter han saknade.

Med sina nya kunskaper åkte han åter hem till sin by. Hans föräldrar hade båda dött för många år sedan och han flyttade in i deras stora hus där han bodde själv. Han blev mer och mer isolerad, men roade sig med att bevisa för de klentrogna i byn att han var just vad han sagt sig vara. En grannes ko insjuknade och dog, med följden att deras yngsta dotter insjuknade och sluligen dog, En annan granne föll ner från taket och bröt nacken efter att en stor svart korp utan synlig anledning gick till attack. Ytterligare en granne blev omkull sprungen av sin häst och blev för resten av sitt liv sängliggandes.

Byborna började känna skräck för Rupert, mannen de så skrattat åt. Man försökte med hemliga möten komma på sätt att fördriva honom från byn. Men inget fungerade och hans vrede blev bara större och mer illmarig. Slutligen kom en ung kvinna fram till att hon kunde offra sig som hans brud och försöka att inifrån göra sig av med honom. Hennes stackars föräldrar kämpade för att få övriga bybor att vägra, men alla ville bli av med plågan mer än de brydde sig om ett ynka liv.

Så, kvinnan, som dessutom var änka efter den man som brutit nacken då han fallit från taket knackade på porten hos Rupert. Sågs sedan inte mer på över tio år. Helt förbytt var hon.

Erik lyssnade spänt, och av någon konstig anledning verkade inte den situation han befann sig i stressa honom mer.

Hon var nu lika kylig och elak som sin make. Dessutom hade hon under årens lopp fött honom en dotter. Rupert verkade också ha lyckats muta prästen i byn. Under alla hans predikningar framhärdade den gamle mannen Ruperts godhet och styrka. Till en början höll det på bli uppror, men de som var täntka att leda upproret försvann för att aldrig mer ses.  Och inom kort tid var Rupert viktigare för alla än Gud själv.

Han lyckades övertala folk att han var guds utsände, ingen vågade trotsa honom. Slutligen började han med lila kåpor. Alla som bekände honom som profet fick bära dessa kåpor under Gudstjänsten, övriga hörde till avskrädet av det lilla samhället.

När Dottern fyllde 16 år bestämde sig fadern att det var dags för en ny profet. Någon som skulle ersätta barnets mor, och hans egen fru. Under en rituell cermoni lät han offra sin fru till förmån för sin dotter. Denne drack moderns blod och ansågs därefter vara stark som två kvinnor, med moderns själ och styrka tillsammans med sin egen.

Generation efter generation har detta fortsatt Erik... Clara står på tur... du måste stoppa dem.

- Eh, men jag.. inte klara jag det heller.
- Det handlar inte om din självkänsla Erik det handlar om två liv. För att inte tala om den ondska lilla LIv kommer att besitta om ett tiotal år om detta inte stoppas.
- Men hur? Jag vet inte hur...
- Du måste för ut dem ur offersalen
- Oh pease of cake
muttrade Erik och skämdes då kvinnan kikade under lugg på honom.
- Försena dem Erik, befria Clara och Liv och håll dem undan galningarna.
- Hur
Han nästan skrek
- Du kommer på allt eftersom.
- Hur vet jag att jag kan lita på dig?
- Det kan du inte veta
- Vet ju inte ens vem du är
- Oh förlåt, trodde du kände igen mig, jag är hmmm. var vän med din far jag heter Gudrun.