Jag visste inte då att språket skulle komma att fattas mig. Att orden skulle bli flyktiga som såpbubblor över gräset. Hade jag ändå tagit steget. Valt den smala vägen. Om jag vetat. Troligen. Det fanns inget annat val. Det finns inget annat val.  

Jag visste inte då att känslornas svall skulle komma att mojna. Att lidelsen skulle bli sval som sensommarens nätter. Och ändå finns det dovt mullrande. Slumrande. Långt där inne. Jag förstår när längtan till musiken kommer. Då är resten inom räckhåll.  

Jag visste inte då att cyklar slarvigt parkerade skulle visa mig vägen. Som de stora måsliknande fåglarna i Köpenhamn bredde ut sina vingar lagom framför min kamera. Det är ofta de oviktiga detaljerna som styr. Som när du bad mig komma till hotellrummet några minuter innan midnatt. Och kommer du ihåg berget. Du sa vad det kallades. Jag säger att jag har glömt. Och jag googlar inte längre för en dikt. Men jag har inte glömt. Det är bara som jag säger. Som ett skydd.  

Som ett gömt rum. Där jag lagt oskrivna kärleksbrev. Förlovningsringar och blonda hårlockar. Snygga klänningar i för små storlekar. Och förflugna ord. Regn. Såklart finns där regn. Där finns alltid regn.  

Har jag då lagt mitt bästa för fötterna.  

Men jag visste inte då att kroppen skulle mana på mig i sakta mak.