Clara kunde inte förklara. Det bara hände så där som olyckor normalt gör. Hon uppfylldes av ett märkligt ljus, en styrka som bultade på inifrån.Orden hon uttalade med en pondus hon aldrig insett att hon besatt var främmande. Men dess effekt gick inte ta miste på. Marieanne, kvinnan hon försökt se som sin mamma under större delarna av sitt liv såg ut att stå fjättrad mitt i rummet. Helt stilla, förutom en svart glödande eld som vällde ut ur hennes ögon.

Under ett ögonblick slet Clara blicken från sin omotståndare och stirrade med kärlek på barnet som låg i Eriks famn. Han såg ut som han sov, men hon fruktade att det var värre. Försiktigt gick hon närmare honom och petade försiktigt med sin bara fot mot hans revben. Han stönade till.

Efter ytterligare några petningar verkade han vakna till sans. Hon försökte tala till honom utan att avbryta den effektfulla kontakten med sin motståndare.

Han såg ut att förstå. Han reste sig vingligt upp med barnet tätt intill sig.

- Nu!
Hennes röst avbröt besvärjelsen och de båda vände om och sprang för allt de var värda. Hon vågade inte titta bakåt. Hon visste att de var förföljda. Stenar och barr skar in under hennes fötter, och musklerna kändes fortfarande alldeles matta, men viljan att leva var större än någon smärta eller trötthet någonsin kunde bli. Så hon sprang. Med sin hand djupt begravd i Eriks.

Grenar bröts bakom henne. Röster hojtade upprört.
Spring spring spring
Manade hon sig själv tyst.

De närmade sig. De var barfota medan förföljarna bar skor. De var trötta, matta, hungriga medan deras fiender var mätta och utvilade. Logiken sa att hon lika gärna kunde ge upp, men hjärtat tvingade henne springa vidare. Hon kunde höra Eriks flåsande andhämtningar strax framför sig, och bakom sig hörde hon skrik, rop och svordomar.

- Ta dem levandes!
- Skjut honom i benet
- Vi är nära Clara du kommer inte undan.
- Meningen med ditt liv är att ge Liv styrka genom din död.

Rösterna var blandade bekannta röster och obekanta.  Men hon sprang så fort benen bar henne och lite till. När första skottet brann av trodde hon det var över. Det snuddade lätt vid Eriks axel´, han svor en grov salva men saktade inte ner.

Det kändes som längre än en evighet då skotten började swischa förbi. Med fokus som enda mål koncentrerade hon sig på sin andning. Hon h örde endast andetagen... in.... ut..... in.... ut hon trodde flera gånger att hon skulle snava på kåpan som slöt sig om hennes ben.

Plötsligt kände hon igen sig. Hon var hemma. Men hur skulle de kunna försvara sig. Den tanken sveptes bort av anblicken av polisbilarna. Hon kände lättnadens tårar välla upp i sina ögon. Rösterna bakom henne skrek ut varningar om poliserna. Hemma. Hon var hemma och trygg.

Just som hon vågade sakta in stegen bara lite brände en smärta till i ryggen. Benen som fortfarande var på väg framåt vek sig och det sista hon såg var den leriga marken på uppfarten till hennes hus.