Livet har redan hittat bort till september 2023, fast Stefans tillvaro snarare befinner sig i april 1993. Frölunda Torg ligger fortfarande kvar, i sin ständigt skiftande vardag, där folk fladdrar åt alltmer skilda håll. De tre olika trapporna avlöser Stefans trogna steg. Ryggsäcken har precis fyllts med biblioteksböcker som han knappast har tid att ens bläddra igenom, allt mellan arkitekturhistoria och astrosofi, kryddat med inläsningar av Torgny Lindgren som man alltid kommer hinna lyssna på igen (garnerat med pianopoesi). På väg uppifrån Kulturhuset ner till spårvagnshållplatsen, är det naturligt att passera Universum, den koppartunga skulpturen som ringlar sig smått maskinmässigt jämte höghusfasaden. Tydligen har den svävande klumpen stått här ända sedan fantasins förlovade tidsålder i september 1967, året efter invigningen av själva varuhuset. Bara viss förflyttning och restaurering ska ha skett 2008 i samband med att spårvagnshållplatsen förvandlades från ett tunnelvalv till en öppen passage.

Stefan försöker komma ihåg hur Frölunda Torg faktiskt såg ut förr - vilket funkar måttligt bra, knappt alls. Trots att han psykologiskt sett lever någonstans mellan barndomen på 80-talet och sitt första riktiga arbete vid sekelskiftet, så tycks den nuvarande infrastrukturen ha funnits med hela tiden. Elscootrarna som nonchalant står och hänger vid betonghålet eller ligger slängda framför någon kioskentré, kunde nästan ha motsvarat utslagna A-lagare eller något vanligt gäng som stod och rökte varsomhelst. Diverse drogberoenden syns sällan på samma vis som för tretti-fyrtio år sen, men torde vara minst lika frekventa, tänker den lilla farbrorn. Polisbilarna märks dock även förutan sirener, när de dygnet runt patrullerar såväl som tyst blinkande rycker ut. Samhällsapparaten lyckas alltjämt skydda oss från att hamna i klorna på någon maffia - även om striderna mellan växlande fraktioner pågår konstant.

Bortåt bussterminalen viker Stefans steg icke av denna höstsomriga måndag, utan trippar vidare längs den kolossalt breda stentrappan. Därnere står både 7:ans spårvagn mot Tynnered och 8:ans spårvagn mot Angered. Respektfullt låter han dem glida iväg i varsin riktning, innan han fortsätter rakt in, i vad som från början var Sveriges största köpcentrum. Fastän stället fått massvis med nya korridorer, så har dess nationella storlek sjunkit en bit under tio-i-topp. Som pojke drunknade Stefan ibland på väg till leksaksbutiken och nya rymdfigurer, som skön avrundning efter den skrämmande simskolan. Och på lördagarna skulle familjen kolla den ena armbandklockan efter det tredje klädesplagget före den andra rullgardinen. Händer även nuförtiden att Stefan drunknar. Det kan ske inför väggar av mobilskal varav inget enda passar hans utgångna modell, eller bland vitaminburkar och mineralfynd, likaväl som hos de ändlösa mathyllorna vars överfyllda magar plötsligt gapar tomma.

Som snart 48-åring har Stefan resurser att byta glasögon varje säsong, om han blott hade velat. Skulle också kunna besöka frisör varannan månad som majoriteten gör, men väntar tills slingorna har vuxit sig alltför bångstyriga kring öronen. Som snart 18-åring kunde han få med sig en helt nyutkommen CD-skiva hem, med svensk lyrik som räckte åtskilliga månader. Musik gick att köpa över hela stan på den tiden, även i härligt begagnade former (inget internet fanns att klämma in spåren på). Affärer för elektronisk apparatur hade däremot flyttat ut till stormarknadsområdena redan då, bort från både centrum och förorter. Numera är Västra Frölunda en sorts mix mellan förort och centrum, allt flitigare bebyggd och sammanvuxen med Göteborg överlag. Stadens 400-årsjubileum gäller nog ingalunda Frölunda ändå (än mindre hans trakter i Tynnered och Önnered) kommer Stefan på när firandet nästan är förbi.