’Du har’
.
’väldigt många speglar’

Ytorna är avtorkbara, draperade. skymmningsdunklet lägger sej i kilar av skuggor och upphöljd glans. Färgerna darrar svagt som pärlemors nynnade språk.

’I rätt förhållande till ljuset får alla människor en gloria’

’Även dom skalliga?’ Du ler varmt, skrattet är döende kort
Världen finns inte utanför fönsterrutan. Innanför ramen speglas det orangea ljuset ifrån hallen, min siluett är sammetssvart. Kimonoärmar som fjärilsvingar med utstansade tomrum
’Alla Dolores har en särskilt stor gloria’ Fortsätter jag.

'Ängla-hår. Sprött och skirt som sinnet. Och rökringar till dom små keruberna. Rökringar för dom att fånga. Att rocka rockring med Och låta sina dresserade lejon hoppa igenom’

Mörkret gör avstånden omätbara. Gör sanningarna (sken)heliga. Gör luften tätare.
’Du får vem du vill. Av henne. Hon du ser i speglarna. Du kan välja. Det är därför jag har dom. Speglarna, så många’

’kan man verkligen dela upp sej så?’

Verkligheten sänker, skänker oss sin måne, fyllig,
knubbigt gräddvit tittar hon in på oss genom fönsterrutan, belyser oss i mörkret.
Tystnad är vackrare nu, mjukare. Ett nattspråk för ögonen, för huden, för förnimmelsen av att tankarna kanske kan höras. Läsas. Står skrivna i stjärnorna

’Det kanske är det enda som är sant här ikväll’

I någon av alla speglar möts våran blick.

’Kanske är det det enda vi ska tro på.
Dom skalliga.
Men bara om vi kan se deras gloria’