nyss släpat hem

i avlång kartong

genom varmt stormregn

relativt lätt

vad somliga ser som synth

andra ett litet digitalpiano

kallas Casiotone

mitt nya keyboard

utan distraherande rytmer

blott skönt formbara ljud

hava vuxit till sig

sedan 80-talets glansdagar

i återfött lampsken

likt ett husdjur

länge saknat,

redo att lekas med

då sladden kopplats in

och knapparna på

möter mystiska klanger

mina bortglömda fingrar

japanska i sin studs

som skumgummibollar

varigenom Mitski

mitt itu klyver

solens fläck

över New York

sakta grävande fram

halvvägs harmoni

igen de där gyllene

sekunderna, kanske

en lila ters

mot en vanlig grå kvart

annars

komplett tyst

står det

äntligen här,

fyller halva köksbordet

där tidningstravar låg

i väntan på

ledig plats

mitt i dessa 24 kvadrat

blir fem oktaver

bredare än

tycktes i butiken

bland mer krävande

klaviaturer liksom

klassisk apparatur

och snart blir tonerna nästan

rundare än

min drömda älskarinna

som låter sig smekas

över benvita, hårsvarta

ögonvita, lårsvarta

tangenter totalt

stela och självbehärskade

ändå i lös svikt

gungar de anslagskänsliga,

för den som vill

sin strimma kärlek

drar syntetiska solen

åt moll

mens oförställda månen

utanför spegeln

går i dörr