Ogenomträngd

vibrerar klotet.

Ett älskat öga smeker ytan;

densiteten är högre än förväntad.

De utspända linbanorna mellan sfärerna

snirklar sig in i den gemensamma tomheten.

Ut ur substansen.

In i intet.

Vi fyller på allt eftersom de dunstar.

Och vår saknad efter det meningsfulla dröjer,

tills vi inte längre anar,

och inte längre förmår.