I det tysta väntrummet
står vi inför en ren ondska.
En okänd väg i dimman
med många faror som väntar.

Känslan av att förlora
en mamma och en själv.
En virvel av oro och fruktan
skuggar all vår klarhet.

Vi söker en mening
med detta olidliga kaos.
Famlar efter en strimma
av hopp och kämparglöd.

Men vi är inte ensamma
när vi står hand i hand.
Som mor och dotter
som vänner till slutet.

Med bara fötter vi går
tillsammans i dimman.
Även om marken glöder
kan vi brinna tillsammans.

”Jag är inte redo att ta dö”
säger du förtvivlat
”Det är inte jag heller”
svarar jag tyst

•••

ett ord, ett besked
ordet ekar i huvudet
tystar allt annat
suddar ut all logik

kroppen klarar inte
att ta hand om ordet
så den stänger ner
fastfrusen i tystnad

bakom all dimma
gömd i tomheten
ligger rädslan latent
en förbjuden framtid

en framtid av tomrum
mörkare än svart hål
med en enorm saknad
av en mammas kyssar

jag vågar inte tro
vägrar inte tänka
prokastinerar känslor
jag inte klarar av

allt löser sig nog
det måste det göra
annars går jag under
2 meter ner med dig

cancer är en förgörare
av både cell och själ
kan du vara så snäll
och fuck off