I det tysta väntrummet
står vi inför en ren ondska.
En okänd väg i dimman
med många faror som väntar.

Känslan av att förlora
en mamma och en själv.
En virvel av oro och fruktan
skuggar all vår klarhet.

Vi söker en mening
med detta olidliga kaos.
Famlar efter en strimma
av hopp och kämparglöd.

Men vi är inte ensamma
när vi står hand i hand.
Som mor och dotter
som vänner till slutet.

Med bara fötter vi går
tillsammans i dimman.
Även om marken glöder
kan vi brinna tillsammans.

”Jag är inte redo att ta dö”
säger du förtvivlat
”Det är inte jag heller”
svarar jag tyst

Jävla cancer.