Stående på ödets perrong

delar bänk med min granne

han letar också

ser tåg komma och gå

kan känna suget från dem

som om de vill dra mig med i farten

ser bussar komma och försvinna

bakom tvära kurvor

"tur att jag inte tog den"

mumlar jag tyst då bussen kör över kanten

voltar

och försvinner i intet

måste välja en buss, ett tåg

och det måste vara det rätta

så många val

och jag vet inte vad jag ska välja

perrongen sluter sig sakta om mig

och jag befinner mig i dess glaskupade inre

ett barn ser in genom det böjda glaset och skrattar åt mig

där jag velar i hasten bland alla de väljande

En på miljonen