Basam hämtar ut sitt paket med självvalda husgeråd i. Gåvan är från hans arbetsplats, som tecken på den trogna tjänstens jubileum. Man kan uppskatta dess samlade innehåll till minst arton kilo, kanske drygt tjugo. Bära paketet får Basam (utan minsta handtag) hela vanliga vägen hem. Från uthämtningsställe till lägenhet skulle det kunna handla om 860 meter (i så fall lika lång som Avenyn sägs vara mellan Götaplatsen och Kungsportsbron). Dock inga turister promenerar här i förorten, där betonghögarna blandas med busklöven. Fotbollsskratt kommer växla med tysta skrik, lyckliga små sparkcyklar med bortsprängda portuppgångar.

Stanna fjorton gånger måste han göra, så mjölksyran i armmuskler icke ska ta över helt och hållet. Bra tag sedan Basam bar sådana grejer, om någonsin ens. Lutas mot räcken och farthinder får paketet i sin klumpiga kvadrat. Ingen möter han som undrar vad mannen bär på - eller så gör de det ändå. Vikt-täcket väger exakt sju kilo och gjutjärnsgrytan närmare sex. Ryggsäck också full med mat fick bli, från butiken vid ombud. Dessutom passar han på å andas ikapp sina hjärtslag.

Solen fortfarande skiner i oktoberkväll, likt skön paus mellan pissregn igår och stormbyar imorgon. Beställningen gjorde mannen Pak många månader efter han mottog gåvokort, vilkets datum just höll på att gå ut. När hans darrande armar äntligen lyft in paket genom port, och fixat nyckeln ur fickan, så ligger träningsvärk kvar i timmar. Även hela natten mens han cyklar till jobbet och hem igen, känns särskilt högra armen mjukt domnig. Som fjädrar på hårdspänn tvingas Basam slappna av fingrarna kring varenda moment. Också påverkas sånt simpelt som skosnörenas knytande. Det märkvärdsliga är att hans utsatta knä klarade sig galant denna gång. Både brosk och blodkärl mådde kanske bara bättre av rejäl träning.