Jag kunde en gång
forma
en gång dyngraka ord
formuleringsmästarinna
skrev om kvinnors nivetvad
sjöng om själens dunkla natt
formade romaner

upplevde syndafloden
då livet svepte ur
maktlöshet därefter
lärde om i tystnad
blankverser

vaggades i starka
kvinnoarmar
(som jag saknar dessa armar)
roddes i land

metamorfos

ännu klokare igen
skimrande till och med
fick gratis kunskap om färger
inramade ibland

men inga ord
på hundra år
hjärnan bestulen på
finns de fortfarande
i mig?

Är idag dagen
då orden får nytt syre
i mitt RH-negativa blod