Du tog min själ och skrev med kolkrita på den
Ritade dina barnsliga sträckgubbar av ytlighet
skrev dina sårande ord som inte ens kan raderas av ett evighetens regn
Du såg kritiskt på ditt konstverk
kliade dig i håret och bet dig i läppen
Du log så oskuldsfullt när du var klar
som om inget i världen kunde ha stoppat dig
Din mamma skulle ha ställt dig i skamvrån
men hon var inte där för att lugga dig
hon var inte där för att piska din raka rygg
Din pappa skulle ha viftat med sitt finger
men han var inte där och hans finger var ändå förkort
Han kanske var på ett möte eller sammanträde i en annan ort
Du sprang skrattade iväg
till ett ställe där ingen såg dig
där du var lika osynlig som min nerklottrade själ
Vi är ganska lika du och jag
osynliga och ensamma i skuggornas värld