Ensam, vid ett fönsterbord för två, satt en blond, något tunnhårig man i trettioårsåldern. Framför honom stod en halv­tömd vinkaraff. Det var hans andra för kvällen. Ruset fri­släppte hans tankar; ohämmade, tagande nya banor bearbetade de hans inre värld, gav honom möjlighet att lämna omvärlden för ett tag.

Utanför passerade en grupp ungdomar, klädda i ljusa, tunna sommarkläder och med den vita mössan käckt vinklad på huvu­det som ett bevis på genomgånget mognadsprov. De skrattade och pratade högt. En av dem, en mörk flicka med stora, bruna, pigga ögon gick arm i arm med en rakryggad moatjé, tillsammans utstrålande bilden av lycklig, ungdomlig förstagångskärlek.

Han suckade, och tog ännu en klunk av vinet. Det gav en fadd eftersmak.

----------

Hjärnan gick på högvarv. Egentligen skulle han nog inte funnits till. Om hans för tidigt födda syster fått leva, skulle han med största säkerhet inte blivit till. Han, ett sladdbarn.

Fast kanske var han i själva verket sin egen syster, född i hennes ställe, med hennes liv i sin kropp. Levde han i själva verket hennes liv? Han fick ingen ordning på resonemanget.

Så dök Liv upp för hans inre syn igen. Vad kände han egent­ligen för henne? Vad kände hon för honom? Inte kunde väl hon tycka om honom?

Spåren av det förflutna, att han betraktades av andra och betraktade sig själv som värdelös, fanns ännu kvar, trots att han numer fått bekräftelse på motsatsen. Varför skulle hon inte tycka om honom? Han var ju inte annorlunda än någon annan.

Han steg upp, gick fram till grammofonen och lade på Edvard Griegs symfoni i c-moll. Musiken hade hjälpt honom att bringa reda i tankarna många gånger. Genom åren hade han övat upp sitt lyssnande så att varje stämma utgjorde en väg, ett alternativ. Han såg dem framför sig. De länkades till hans eget liv och tänkande. Ju fler stämmor han lyckades urskilja och följa, ju fler möjligheter fick han.

Liv manades genast fram. Vad kände han egentligen för henne? Vad kände hon för honom? Inte kunde väl hon tycka om honom? Spåren av det förflutna, att han betraktades av andra, och betraktade sig själv, som värdelös fanns ännu kvar, trots att han nu fått bekräftelse på motsatsen. Varför skulle hon inte tycka om honom? Han var ju inte mer annorlunda än någon annan.

När lade han märke till henne på allvar första gången?

För att i någon mån lära sig att förstå sig själv och andra hade han anmält sig till en kurs i psykologi. Det måste ha varit en bit in på första delen av terminen han uppmärk­sammat henne. I början hade hon mest suttit tyst, men när diskussionerna så småningom kommit igång visade hon sig ha väl underbyggda synpunkter vid sina inlägg.

I hans ögon växte hon till en division över de andra, utan att för den skull bli överlägsen. Hon var den hon var; en mjuk, djupt tänkande intelligent tjej, med båda fötterna på jorden.

På sitt naiva sätt sökte han kontakt med henne. Hon verkade inte helt ointresserad och snart fick han reda på en del om hennes privatliv.

Hon var tio år äldre än han, hade två halvvuxna söner och bodde ihop med en läkarstuderande. Vad han kunnat utröna var de inte helt lyckliga tillsammans.

Med sin milda auktoritet utvecklades Liv under terminens gång till en av gruppens mer tongivande medlemmar och det uppstod konkurrens om hennes gunst. Den mest påstridige kon­kurrenten var en mörk, rakvattendoftande Don Juan med mång­årig erfarenhet av nöjesvärlden. Han manövrerade sig ofta in i Livs närhet, konverserade henne och utgjorde rollen som för­ste charmör.

Själv avvaktade han. Hans taktik var en annan. Genom att succes­sivt, utan att tränga sig på, låta en kontakt växa fram, räk­nade han med att kunna slå den andre ur brädet.

Ibland verkade det som om Liv njöt av att spela ut dem mot varandra, använda sig av dem för att så svartsjuka. Hennes agerande gjorde honom osäker. Trots detta fanns hos henne under hela tiden en kärna som signalerade hennes rätta jag.

Han upptäckte att hon var en utmärkt lyssnare. Ändå drog han sig för att berätta om sig själv. Han var inte säker på att han kunde lita på henne. Dessutom var han rädd för att tråka ut henne. Inte kun­de väl han ha något att komma med som kunde intressera henne! När han tänkte efter hade han aldrig berättat något om sin person för någon.

Liv pratade däremot. Hon var inte rädd. Han önskade att han kunde vara lika frimodig som hon. Men å andra sidan - vad hade han att förlora? Så farligt var det ju inte att tala om sig själv. Hon tordes ju. Vad var det som sa att hans person var mindre intressant än hennes? Så vad hade han egentligen att vara rädd för? Inte konstigt att han hade svårt att få kontakt med folk!

Han beslutade att lätta på självkontrollen, föreslog att de någon kväll efter kursen kunde gå ut någonstans. Till hans förvåning tackade hon ja.

Därefter hade de träffats på tu man hand flera gånger. Det visade sig att hon, som han trott haft ett starkt jag, i själva verket under långa perioder varit lika osäker som han. Som ung led hon under en tid av anorexia och hennes liv hade innehållit många motgångar. De hade en hel del gemensamt.

Men var det kärlek han kände? Hon betydde mycket för honom, det var sant. Hon hittade nyckeln till hans innersta rum, fick honom att lämna ut sig på ett sätt han tidigare inte våqat.

Plötsligt påminde han sig den dröm han burit så länge. Var det Liv som genom ödets försorg sänts i hans väg och skulle göra drömmen sann?

Musiken tystnade. Han stängde av skivspelaren och återvände till sovrummet. Efter några minuter sov han djupt.

----------

Dagen grydde. Sakta, nästan motvilligt tonade den fram, klar och skimrande blå. Bredvid honom i sängen låg Liv. Han såg på henne, såg den skönhet och harmoni endast sömnen kan skänka en människa som ännu för bara halvannan timme sedan var full av brinnande lust. Hon såg lycklig ut.

De hade haft det fint i kväll, som alltid. Det var en sliten klyscha, men Liv hade blivit halva hans jag, en del av hans eget liv. Älska var ett alltför banalt ord. De känslor han hyste för Liv låg bortom språkets begränsningar.

Hur hade det varit innan han träffade Liv? Han mindes inte, ville inte minnas. Den svarta tiden var förbi, hade aldrig funnits. Att en människa kunde betyda så mycket för en annan!

Så dök de tvivlande tankarna upp igen. De hade kommit allt oftare på senare tid, envisa, pockande, förande ett eget liv han inte rådde över. Hur var det om ett år, tio år, ännu längre fram - var de ännu tillsammans? Omgivningen förändras, människor åldras. En dag skulle han se på henne och upptäcka att hon blivit gammal. Eller skulle han?

Liv skulle alltid vara Liv, oföränderlig till själen. Vad gjorde det då att kroppen åldrades?

Om hon träffade någon annan, någon som var bättre än han, om han plötsligt en dag inte dög längre? Tänk om...

Liv hade en solstrimma mitt i ansiktet. Hon blinkade till ett par gånger och vaknade, log mot honom när hon såg att han var vaken, kröp tätt intill, svettig, varm, mjuk. Han berättade om sina tankar för henne.

Så ofta de talat med varandra på det här sättet; tätt samman­slingrade sökt svaren till livets och universums gåtor, be­stämt färg på tapeter, diskuterat barn... Ja, vad hade inte av­handlats mellan dessa väggar?

Liv lyssnade med öqonen. Stora, bruna stämningssskiftande följde de varje ord han sa. Hon fick aldrig lämna honom, nu när natten äntligen förbytts till dag.

Hon kramade honom hårt. I gryningstimmen skänkte de varandra.