längs min ena sida

ligger melankolin

i sin skönaste närvaro

mellan lätt sorgsna spår

på den långsträckta bottnen

av tvenne upprörda trappor

likt en naturlig grund

för minnena som vill

hålla mig jordbunden till

din drömska dimma

längs min andra sida

blir jag plötsligt mycket arg

över ett uppdykande hot

mot mitt lugna liv,

irriterar totalt onödigt

med sin stegrande tunnel

som tycks kräva krig

och redan fått mig glömma

att likaså lyckan

börjar byggas nu

längs min tredje sida

glider glättiga strängar igång

på toppen av tillvaron

behöver jag inte kämpa längre,

svävar i glädjerus

som alltför snart sjunker

och fladdrar likt en mus

men skönt nog landar

hela mitt minne

i melankolin igen