Jag tappar ständigt bort
Förståndet, fasaden och era förbannade fin-figuriner
Jag kan inte förstå
Om ni kan läsa mina tankar. eller om ni bara inte vill?
Kan inte komma ihåg
Vad som är verkligt. Eller om jag överlevde igår?
Men Rummen är bebodda nu
Av frostrosor och sminkade sorger

Och ni tittar in ibland. Pickar ett finger, autokratiskt mot rutan. Mot hjärnbarken.

knack knack vem där

på frontallob och fontaneller
Ni berättar att det kommer ännu en jul. och att jag behöver förstå, att jag måste griljeras.

Sen flätar ni i timmar

samman alla trassliga nerv-trådar jag klippt av

Så börjar sagorna~
som sånger nynnar ni

”Hon är kall, så kall. men ack, så väldigt vacker
när hon sover”