Orden begränsar mig med ett yttre rum full av möjligheter.
Du skulle bara veta att ljud som spelas just för det tillfället, är koncentrat för att förstå innebörden i ett musikrum 20år sedan. jag blickar bakåt och ser framåt.
Du som egentligen bryr dig om vad som lyssnas. Man kan tänka sig ett inre jag i ett system som fördjupas av vacker stämma med folk som du och jag fast bättre.
Vi båda var nog musiker egentligen men olika val ger olika liv genom tiden.

Hopplös men igenkänd till dess lika med.
Jag tror precis som du vi upplever samma melodi vid samma musik.
Vad tycker du egentligen om för vågor? förgyller dem dig?

I hopp om att tycka om dig kan jag inte annat än längta...
Jag borde veta bättre som de andra...
Allt var bara perfekt... Jag visste det hela tiden.
Vad var fel? då jag visste allt om jag ville... jag har ju dig.

Jag kortar mig berättelse med spektrum av nyanser.
Vad skulle du gilla bäst av dessa tomma färger i nyanser?
Jag byter snabbt samma mönster av hoppet, möjligheten och bestående av samma, absolut samma. Oavsett vad du tycker är bäst.
kort sagt, Det är alltid du.